The Project Gutenberg EBook of Arbetets Herravälde, by Andrew Carnegie

Copyright laws are changing all over the world. Be sure to check the
copyright laws for your country before downloading or redistributing
this or any other Project Gutenberg eBook.

This header should be the first thing seen when viewing this Project
Gutenberg file.  Please do not remove it.  Do not change or edit the
header without written permission.

Please read the "legal small print," and other information about the
eBook and Project Gutenberg at the bottom of this file.  Included is
important information about your specific rights and restrictions in
how the file may be used.  You can also find out about how to make a
donation to Project Gutenberg, and how to get involved.


**Welcome To The World of Free Plain Vanilla Electronic Texts**

**eBooks Readable By Both Humans and By Computers, Since 1971**

*****These eBooks Were Prepared By Thousands of Volunteers!*****


Title: Arbetets Herravälde

Author: Andrew Carnegie

Release Date: February, 2006 [EBook #9951]
[Yes, we are more than one year ahead of schedule]
[This file was first posted on November 4, 2003]

Edition: 10

Language: Swedish

Character set encoding: ISO Latin-1

*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK ARBETETS HERRAVÄLDE ***




This e-text was produced for Project Gutenberg from Project Runeberg's
digital facsimile edition.




"Arbetets Herravälde" is the Swedish translation of Andrew Carnegie's
(1835--1919) "The Empire of Business".  This translation was first
published in 1902, with a 2nd edition in 1910.  The translator's name
is not mentioned in print, but is believed to be Ms. Frigga Carlberg
(1851--1925).

This e-text was produced for Project Gutenberg from Project Runeberg's
digital facsimile edition, which is based on the 2nd edition (1910),
available at http://runeberg.org/arbherra/

This is a plain text file using the ISO 8859-1 (Latin-1) character set
(É,é = E,e-acute; Å,å = A,a-ring; Ä,ä = A,a-umlaut; Ö,ö = O,o-umlaut).

Project Runeberg publishes free digital editions of Nordic literature.
We need more volunteers like you.  Learn more at http://runeberg.org/

  _________________________________________________________________

			 Arbetetes Herravälde
				  af
			   Andrew Carnegie

			    Öfversättning
		      Andra genomsedda upplagan

			    Göteborg 1910
		       Wald. Zachrissons förlag

			    Göteborg 1910
		 Wald. Zachrissons boktryckeri A.-B.

  _________________________________________________________________

			 VÄGEN TILL FRAMGÅNG
			ETT TAL TILL UNGA MÄN

Ur ett tal till studerande vid Curry handelsinstitut i Pittsburg, den
23 Juni 1885.

		 Erfarenheter från en lång affärsbana

Det är bra att unga män få börja från början och utföra de mest
underordnade sysslor. Många af Pittsburgs framstående affärsmän
erhöllo ett mycket ansvarsfullt kall just på själfva tröskeln till sin
bana. De fingo sig kvasten anförtrodd och använde de första timmarna
af sitt affärslif med att sopa rent kontoret. Nu märker jag att vi ha
särskilda vaktmästare och städerskor för kontoren, och våra unga män
gå olyckligtvis miste om denna nyttiga gren af en yrkesuppfostran. Men
om den ordinarie soparen händelsevis skulle vara borta en morgon, så
skall den gosse, som inom sig bär fröet till en blifvande chef, icke
tveka att pröfva på arbetet med kvasten.--Häromdagen tillspordes en
ung man af en öm mamma i Michigan, om han någonsin sett en ung dam så
elegant och graciöst sopa golfvet med sitt släp som hennes Priscilla.
Nej, svarade han, det hade han aldrig. Modern kände sig utomordentligt
smickrad; men så tillade han efter en kort tystnad: »Jag skulle hellre
vilja se henne sopa golfvet med en kvast.»--Det skadar icke alls
nykomlingen att, om så behöfs, sopa affärslokalen. Jag har själf varit
en sådan sopare och hvilka tror ni voro mina kamrater? David Mc Cargo,
nuvarande öfverdirektören vid Alleghany Valley-järnvägen, Robert
Pitcairn, öfverdirektören vid Pennsylvaniajärnvägen, och Mr. Moreland,
stadsadvokaten.

Vi turade om, två hvarje morgon, med sopningen. Och nu minns jag att
David var så stolt öfver sitt rena, hvita skjortbröst och hängde en
gammal sidenduk öfver det. Vi andra pojkar tyckte att han var väldigt
förnäm. Och det var han. Ingen af oss hade en sidenduk.

Under förutsättning, att ni alla fått någon anställning och kommit i
gång med ert arbete, lyder mitt råd till er: »Sikta högt!»--Jag ger
icke ett öre för den unge man, som icke redan ser sig som blifvande
delägare i eller chef för en framstående affär. Haf ständigt i edra
tankar platsen som förste bokhållare, arbetsförman eller direktör i
arbetsföretaget, huru omfattande det än må vara. Hvar och en af eder
skall säga till sig själf: »Min plats är i toppen». Var kung i edra
drömmar. Svär att nå denna ställning och att nå den med ofläckadt
rykte. Aflägg ingen annan ed, som kunde splittra er sträfvan, med
undantag af den mycket berömvärda att, när ni blifvit delägare i
affären eller befordrad ett par gånger, ingå kompaniskap med den
älskligaste af sitt kön--ett kompaniskap, på hvilket vår nya
bolagsordning icke har någon tillämpning. Där är ansvarsskyldigheten
obegränsad.

Tillåt mig att påpeka två eller tre hufvudvillkor för framgång. Frukta
icke att jag skall plåga er med en moralpredikan. Jag talar om ämnet
från den världserfarnes synpunkt, med liflig önskan att hjälpa er att
vinna framgång i det yrke ni valt. Ni vet alla att det finns ingen
verklig, berömvärd framgång i lifvet, om ni icke är hederlig, pålitlig
och redbar i handel och vandel. Jag antar att ni är och fortfarande
vill vara allt detta; likaså att ni är fast besluten att föra ett rent
och anständigt lif utan ödeläggande eller tvetydiga förbindelser med
vare sig det ena eller andra könet. Eljes finns ingen aktningsvärd
framgång för er. Edra kunskaper och företräden gagna icke till något,
utom att starkare framhäfva ert fall och er förnedring. Jag hoppas att
ni icke misstycker, om jag varnar er för tre af de allvarligaste
faror, hvilka möta er på vägen till framgång.

Den första och mest lockande, de flesta unga mäns förstörare, är
dryckenskapen. Jag är ingen förklädd nykterhetspredikant, utan en man,
som vet och som säger er hvad iakttagelsen lärt honom; och jag säger
er, att i de flesta fall, då en ung man misslyckats på sin bana, har
orsaken varit, att han vant sig vid förtärandet af starka drycker. De
andra frestelserna, som möta, äro icke på långt när så farliga. Ni kan
ge vika för någon af dem och resa er igen och, om icke återvinna
förlorad grund, så dock hejdas på vägen utför och vinna en
aktningsvärd ställning. Men att undfly den sjukliga törsten efter
stimulerande drycker är nästan omöjligt. Jag känner mycket få undantag
från denna regel. Först, således: ni får icke begagna spirituosa till
öfverdrift. Bäst att icke smaka den alls, men om detta är alltför
strängt, så fastslå en gräns. Besluta att aldrig smaka spirituosa utom
vid måltiderna. Ett glas till middagen hindrar icke er framgång i
lifvet eller förnedrar er karaktär, men jag ber er allvarligt att anse
tömmandet af ett glas vid en »bar» oförenligt med en gentlemans
värdighet och själfaktning, med hvad ni anser er skyldig er nuvarande
och blifvande ställning. Var alltför mycket en gentleman för att sätta
er fot i ett barrum. Ni kommer säkert icke fram på er bana, om ni icke
håller fast härvid. Stå fast vid detta, och er dödligaste fiende är
besegrad.

Den näst största faran för en ung affärsman i detta samhälle är, tror
jag, spekulation. När jag arbetade vid telegrafen här, hade vi ingen
växelbörs, men de personer och firmor, som spekulerade i de östra
staternas växelpapper, voro naturligtvis kända af oss telegrafister.
De kunde räknas på en hands fingrar. Dessa män voro icke första
klassens medborgare och betraktades med misstankar. Jag har lefvat,
tills jag sett alla dessa spekulanter ohjälpligt ruinerade, både
ekonomiskt och moraliskt. Det gifves knappast ett enda exempel på en
man, som vunnit förmögenhet genom spekulation och sedan behållit den.
Spelare dö fattiga, och det finns icke en spekulant, som fört ett
aktningsvärdt lif eller varit till nytta för samhället. Den man, som
rycker till sig morgontidningen för att allra först se efter huru hans
djärfva spekulationer ställa sig efter börsnoteringarna, gör sig
oduglig för den lugna besinningsfullhet, som senare på dagen erfordras
vid lösningen af affärsproblem. Han uttorkar den lifskälla, ur hvilken
ihärdighet och koncentrerad energi skulle flöda och hvarpå hans
hufvudaffärs hela framgång beror.

Spekulantens och affärsmannens vägar gå åt olika håll. Den förres
framgång beror på en svängning af Fortunas hjul, han är millionär i
dag, bankrutt i morgon. Men affärsmannen vet, att endast genom åratals
tålig, outtröttlig uppmärksamhet på sitt företag kan han få sin
belöning, som icke är följden af en slump utan af väl beräknade medel
för att nå målet. Under alla dessa år styrkes han af den uppmuntrande
tanken, att han omöjligt kan tillgodose sig själf utan att äfven
bringa välstånd åt andra. Hvad åter spekulanten angår, så hade det
varit bättre att han aldrig hade lefvat; han har hvarken gagnat sig
själf, sina medmänniskor eller samhället. För icke lång tid sedan
grepos hundratals unga män här i staden af frestelsen att spekulera i
olja, och många ruinerades. Alla togo de skada, antingen de vunno
eller förlorade. Ni blir kanske, nej säkert, frestad på samma sätt;
men då hoppas jag ni skall minnas mitt råd. Säg till frestaren, som
vill förmå er att riskera edra små besparingar, att om ni någonsin
beslutar er för att spekulera, så är ni fast bestämd att vända er till
en ordentligt ordnad inrättning, där ni vet att de öppet bedraga. Ni
har öppet spel och lika stor utsikt på rödt och svart på ett sådant
ställe--på börsen har ni intetdera. Ni kunde lika gärna pröfva er
lycka med en falskspelare. Ännu en sak är att beakta vid
spekulationen.  Ingenting är viktigare för en ung affärsman än
obestridd kredit, kredit framkallad af förtroende till hans
försiktighet, grundsatser och fasthet i karaktär. Tro mig, intet dödar
så snabbt krediten hos en bankdirektion som kännedomen om att firmor
eller personer äro invecklade i spekulationer. Det är icke af den
ringaste betydelse, om det tillfälliga resultatet af dessa
spekulationer är vinst eller förlust. I samma ögonblick en man blir
känd som spekulant, står hans kredit på spel och är snart
förstörd. Hur kan man ge kredit åt en man, hvars tillgångar en panik
bland spelare strör för alla vindar på en timme? Hvem kan beräkna hans
ställning bland dem? Endast detta är säkert: att han när som helst kan
vara ruinerad och att de, som gett honom kredit, ha sig själfva att
skylla. Blif affärsman, men spekulera aldrig!

Den tredje och sista faran, för hvilken jag vill varna er, har gjort
mången vacker farkost, som gaf löfte om en lyckosam färd, till vrak.
Det är den farliga vanan att »gå i borgen»--ännu farligare, därför
att den så ofta anfaller en i vänskapens dräkt. Den vädjar till edra
ädelmodiga instinkter, och ni säger: »Hur kan jag neka att låna mitt
namn för att hjälpa en vän?» Låt mig försöka att ställa er på säker,
hederlig grund i denna sak. Jag uppmanar er till att fatta beslutet:
att aldrig gå i borgen. Men det liknar för mycket »aldrig smaka vin»,
»aldrig röka» eller andra »aldrig», som vanligen resultera i undantag.
Som affärsman kommer ni antagligen att ibland ikläda er ansvarighet
för vänner. Men här är gränsen, där hänsynen för vännernas framgång
upphör och hänsynen för er egen heder börjar.

Om ni har skulder, så är hela ert kapital och alla edra tillhörigheter
en okränkbar säkerhet för dem, som litat på er. Ni kan icke med heder
företaga något, som sätter dessa första kraf på er på spel. När en man
med skulder går i borgen för en annan, är det icke sin egen kredit
eller sitt eget kapital han riskerar, det är sina egna kreditorers.
Han kränker ett förtroende. Kom därför ihåg: Gå aldrig i borgen,
förrän ni har pengar, som icke behöfvas för edra egna skulder, och
ikläd er aldrig förbindelser utöfver dessa medel.

Innan ni alls ikläder er någon ansvarsförbindelse, så betrakta den
rent af som en gåfva och fråga er själf, om ni vill ge er vän denna
gåfva och om ni har rätt att förfoga öfver penningarna utan förfång
för edra kreditorer.

Endast denna ståndpunkt kan en hederlig affärsman intaga.

Jag besvär er att undvika spirituosa, spekulation och
borgensförbindelser. Tag er i akt för alla tre, ty spirituosa och
spekulation äro för den unge mannen Scylla och Charybdis på
affärslifvets haf och borgen är »skär förut».

Förutsatt att ni är säker för dessa, de största farorna, blir det
fråga om hur ni skall höja er från den underlägsna ställning, vi
antaga, att ni nu innehar, till den, som ni, enligt min åsikt och, som
jag hoppas, äfven er egen, bör intaga. Jag skall skänka er
hemligheten. Den ligger hufvudsakligen i detta. I stället för frågan:
»Hvad måste jag göra för min arbetsgifvare» sätt: »Hvad kan jag göra?»
Troget och samvetsgrant uppfyllande af ålagda plikter är visserligen
godt och väl, men följden i sådana fall blir vanligen, att då ni så
väl uppfyller edra nuvarande plikter det är bäst att ni får fortsätta
att uppfylla dem. Men, mina unga herrar, det duger icke. Det duger
icke för blifvande chefer. Det måste vara något mer. Vi göra
bokhållare, kassörer och siffergranskare af den sorten, och de få bli
där, tills visan är slut. Mannen, som vill framåt, måste göra något
särskildt, något utom sitt speciella fack. Han måste tillvinna sig
uppmärksamhet. En befraktningskontorist kan upptäcka ett misstag i en
faktura, hvarmed han icke har att skaffa, men som undgått
vederbörande. Den, som har med vägning att göra, kan spara åt firman
genom att betvifla vikternas riktighet och få dem justerade, äfven om
detta tillkommer en annan person. Till och med springpojken kan
påskynda sin befordran genom att göra mer, än hans instruktioner,
strängt taget, ålägga honom. Det finns ingen plats så ringa och
anspråkslös, icke heller någon så hög, på hvilken en duglig och villig
ung man icke dagligen kan visa sig värdig större förtroende och
användning samt, hvad som är ännu bättre, visa sitt okufliga beslut
att komma fram. En dag kan ni, i er egen afdelning, bli ålagd att göra
eller säga något, som ni vet vara oförenligt med firmans intresse. Här
har ni det gynnsamma tillfället. Res er upp som en man och tala ut.
Säg det modigt och gif edra skäl och visa på så sätt er arbetsgifvare,
att under det hans tankar varit på annat håll, har ni, i stället för
att sofva, som han trodde, satt er in i bästa sättet att befordra
firmans fördel. Ni kan ha rätt eller orätt men i hvarje fall har ni
vunnit framgångens första villkor. Ni har väckt uppmärksamhet. Er
principal har upptäckt, att han icke blott har en daglönare i sin
tjänst, utan en man, icke en person, som nöjer sig med att gifva så
och så många timmars arbete för så och så många dollars ersättning,
utan en, som ägnar sin lediga tid och sin omtanke åt affären. Ett
sådant biträde måste man tänka på med välvilja. Det skall icke dröja
länge, innan hans mening i en eller annan fråga infordras, och om
rådet är klokt, kommer det säkert att begäras oftare och i långt
viktigare fall. Detta betyder delägarskap, om icke med nuvarande
arbetsgifvare så med andra. Ni har fått foten på stegen--hur högt ni
kan klättra beror helt och hållet på er själf.

Ett falskt axiom, som ni ofta får höra, vill jag varna er för: »Lyd
befallningen, äfven om den skadar den, som gett den». Det skall ni
icke göra. Det är ingen regel att följa. Bryt en befallning för att
rädda den, som gett den. Det har aldrig funnits någon person med
utpräglad karaktär, som icke någon gång brutit mot sedvänja och regel
och skapat sig sina egna. Uttrycket passar endast för sådana, som icke
ha någon högre sträfvan, och ni är bestämd att bli chef och att gifva
föreskrifter och bryta föreskrifter. Tveka icke att göra det, om ni är
öfvertygad om att er arbetsgifvares intresse befordras därigenom, och
om ni är så säker på resultatet, att ni vill taga ansvaret. Ni blir
aldrig delägare, förrän ni känner till er egen särskilda afdelning
långt bättre, än hufvudmännen själfva möjligen göra. När ni blir
ställd till ansvar för er själfrådiga handling, så visa på resultatet
af ert skarpsinne och säg, att ni visste hur det skulle bli; visa hur
oriktiga befallningarna voro. Uppträd som bas gent emot er bas, så
snart ni kan. Är han af det rätta slaget, så tycker han om det; är han
det icke, så är han ingen man ni bör stanna kvar hos, lämna honom när
som helst och försök att få tag i en som bättre förstår sig på att
bedöma intelligens. Våra unga delägare i firman Carnegie ha vunnit
sina sporrar genom att visa, att vi icke förstodo hvad som behöfdes
hälften så bra som de. Några af dem ha vid ett par tillfällen uppträdt
mot mig, som om de ägde affären och jag varit någon odåga från New
York, som lade mig i hvad jag inte begrep. Nåja, numera händer det
sällan att någon lägger sig i deras förehafvanden. De voro rätta
»basarna»--just de män vi sökte efter.

Det finns ett säkert kännetecken på den blifvande delägaren, den
framtida millionären: hans inkomster öfverstiga alltid hans utgifter.
Han börjar tidigt att spara, nästan lika tidigt som han börjar att
förtjäna. Det betyder intet hur litet det är, men spara detta lilla.
Placera det säkert, i något företag, som ni tror är fördelaktigt, men
intet vågspel--kom ihåg det.

Ett godt tillfälle till placering skall snart erbjuda sig. Det lilla
ni sparat samman skall visa sig vara grunden till en så stor kredit,
att ni kommer att häpna däröfver. Kapitalisterna hysa förtroende till
den unge man som kan spara. För hvarje hundratal dollars ni kan
framvisa som resultatet af hårdt förtjänade besparingar skall Midas i
sitt sökande efter en kompanjon låna eller kreditera er ett tusental;
för hvarje tusental, femtio tusen. Det är icke kapitalet edra förmän
fästa sig vid, utan vid mannen, som visat, att han har just de
affärsvanor, som skapa kapital och skapa det på möjligast bästa sätt
--genom själfdisciplinen att rätta sina vanor efter sina tillgångar.
Mina herrar, det är det första hundratalet sammansparade dollars det
gäller. Börja genast att samla. Biets samlareinstinkt är förhärskande
hos den blifvande millionären.

Det finns naturligtvis bättre och högre syften än att spara. Som ett
mål i och för sig är förvärfvandet af rikedom ytterst lumpet. Jag
förutsätter att ni sparar och sträfvar efter rikedom endast för att
bli bättre i stånd att gagna mänskligheten och den tid ni lefver i.
Anteckna denna hufvudregel: Utgifter alltid mindre än inkomster.

Ni kan bli otålig eller modfälld, om ni år efter år sitter kvar på
samma underordnade plats. Det är utan tvifvel, att det blir svårare
och svårare, eftersom affärsföretag få en större och större
utsträckning, för en ung man utan förmögenhet att komma i gång för
egen räkning; och särskildt i denna stad, där stort kapital är det
väsentligaste, är det ovanligt svårt. Men låt mig till er uppmuntran
få tala om, att det finns intet land i världen, där dugliga och
energiska män kunna så hastigt komma fram som här och ingen stad, där
det är så godt om plats i toppen. Det har varit omöjligt att
tillmötesgå alla förfrågningar efter dugliga, förstklassiga bokhållare
(gif akt på adjektiven!); tillgången har aldrig svarat mot
efterfrågan.  Unga män gifva ofta alla möjliga slags skäl, hvarför i
deras fall misslyckandet kunde tillskrifvas ett eller annat undantag,
som omöjliggjorde framgång. Några hade aldrig ett gynnsamt tillfälle,
enligt deras egen utsago. Det är helt enkelt nonsens. Det har aldrig
funnits en ung man, som icke har haft ett tillfälle och till på köpet
ett utmärkt tillfälle, om han verkligen fått en plats. Han pröfvas i
sin närmaste förmans sinne från den dag han börjar sitt arbete, och
efter en tid, om han duger till något, pröfvas han i firmans
rådkammare. Hans förmåga, redbarhet, vanor, förbindelser, lynne, anlag
--allt detta väges och analyseras. Den unge mannen, som aldrig hade
ett tillfälle, är samme unge man, som af sina förmän upprepade gånger
blifvit sållad och siktad, men som befanns sakna vissa kvalifikationer
eller dömdes ovärdig befordran på grund af någon ofördelaktig
handling, vana eller förbindelse, som han trodde att principalerna
voro okunniga om.

En annan klass af unga män tillskrifver bristen på framgång
arbetsgifvarnas vana att orättvist gynna anhöriga och favoriter. De
antyda äfven att deras förmän ogillade skarpare hufvuden än sina egna,
gärna modfällde det uppåtsträfvande geniet och gladdes åt att hindra
unga män att komma fram. Detta är meningslöst. Tvärtom, det är ingen
som lider så mycket af bristen på den rätte mannen på den rätta
platsen, eller så ängsligt söker efter honom som principalen. Det
finns icke i denna dag en firma i Pittsburg, som icke ständigt är på
upptäckt efter affärsduglighet, och hvar och en af dem kan tala om för
er att i marknaden är ingen artikel så sällsynt som den. Hjärna är
något, som lönar sig att odla; för den sortens gröda är här en god
marknad, och det kan aldrig bli tal om öfverproduktion, och ju mer
hjärna ni har att sälja, dess högre pris kan ni betinga. Det är kanske
en icke fullt så säker skörd som vildhafre, hvilken aldrig förfelar
att ge riklig afkastning, men den har i stället fördelen att alltid
vara en eftersökt vara. Tveka icke att inlåta er i hvilket som helst
hederligt affärsföretag, ty det finns ingen affär i Amerika, som icke
lämnar en vacker profit, om den får den oaflåtliga, ytterliga
noggrannheten och hela det kapital, som ligger i duglighet och
flit. Hvarje affär har sin tid af tryck--tider då maskineriet måste
hållas i gång, icke med vinst utan med förlust. Men å andra sidan
måste hvarje rättmätig affär, som producerar eller handlar med
nödvändighetsartiklar, snart åter blifva vinstgifvande, om den skötes
på rätt sätt.

Och här ligger framgångens första villkor, den stora hemligheten:
koncentrera er energi, tanke och kapital uteslutande på den affär ni
är sysselsatt i. Har ni börjat i ett yrke, så bestäm er för att hålla
ut i det, tills ni nått toppen. Tillägna er hvarje förbättring, skaffa
er de bästa maskiner och haf reda på allt, som gäller ert arbete.

De affärsmän, som misslyckas, äro sådana, som ha splittrat sitt
kapital, hvilket vill säga, att de också ha splittrat sitt förstånd.
De ha aktier i detta och detta, här och där och öfverallt. »Lägg inte
alla dina ägg i en korg», är dumt sagdt. Jag säger er: »Lägg alla edra
ägg i en korg och passa sen noga på korgen». Om ni ser er omkring, så
märker ni nog, att män, som handla så, misslyckas sällan. Det är lätt
att bära den ena korgen och passa på den. Det är försöket att bära tre
korgar, som krossar de flesta äggen här i landet. Den som bär tre
korgar är tvungen att sätta den ena på hufvudet, där den lätt tar en
öfverhalning och bringar sin ägare på fall. Ett fel hos den
amerikanske affärsmannen är bristen på koncentration.

Låt mig summera ihop hvad jag sagt: Sikta högt; sätt aldrig er fot i
en »bar»; smaka icke spirituosa, åtminstone icke utom vid måltiderna;
spekulera aldrig; gå aldrig i borgen, om ni icke har kontanta medel
att vara af med; bryt order, om ni därmed tjänar den som gett dem;
koncentrera; lägg alla edra ägg i en korg och passa väl på denna korg;
utgifter alltid mindre än inkomster; till sist, var icke otålig, ty
såsom Emerson säger: »Ingen kan beröfva er er slutliga framgång utom
ni själfva».

Jag lyckönskar fattiga unga män att vara födda i den gamla hederliga
ställning, som nödgar dem till strängt arbete. En korg full med
obligationer är den tyngsta korg en ung man kan få att bära. Han
vacklar ofta under den. Vi ha i denna stad aktningsvärda exempel på
sådana unga män, som trängt sig fram i främsta ledet bland våra bästa
och nyttigaste medborgare. De förtjäna allt erkännande. Men flertalet
af rike mäns söner förmår icke att motstå de frestelser, som rikedomen
medför, och förfaller till ett ovärdigt lif. Jag skulle lika gärna
vilja testamentera en man en förbannelse, som att belasta honom med
bördan af den allsmäktige dollarn. Från den klassen har ni ingen
täflan att frukta. Principalens söner skola icke besvära er mycket,
men akta er för några pojkar, som äro fattigare, mycket fattigare än
ni, hvilkas föräldrar icke ha råd att låta dem gå igenom en kurs vid
detta institut, hvarigenom ni erhåller ett stort försprång i
täflingen. Gif akt på att sådana pojkar icke göra er platsen stridig
och hinna före er till målet. Gif akt på pojken, som direkt från
folkskolan måste kasta sig in i arbetet och som börjar med att sopa
kontoret. Han är en kapplöpningshäst af det slag, som ni får se upp
för.

  _________________________________________________________________

	     ARBETETS OCH KAPITALETS GEMENSAMMA INTRESSEN
		      ETT FÖREDRAG FÖR ARBETARE

(Vid öfverlämnandet af Carnegies bibliotek i Braddock, Pa.)

  Arbetsgifvare och arbetstagare beroende af livarandra. Fördelarna
  af ömsesidig tillit. Arbetsgifvaren. som hjälper sina arbetare att
  erhålla uppfostran, rekreation och social lyftning, hjälper sig
  själf.

En stor tänkare har sagt, att den högsta belöning kunna erhålla här i
lifvet är förvärfvandet af tillfredsställelse. Jag har förvärfvat en
stor tillfredsställelse--en af de största jag någonsin haft. Jag har
haft glädjen att kunna hjälpa mina medarbetare att hjälpa sig själfva.
Detta bibliotek (Braddock, Pa.) skall gifva dem tillfälle att blifva
ännu ovärderligare för arbetsgifvaren och att förvärfva sig ett
intellektuellt kapital, som är af bestående värde.

Vår tids olycksaliga benägenhet att indraga all industri i oerhördt
stora företag, som kräfva tusentals personer, gör det omöjligt för
arbetsgifvaren att komma i det förtroliga förhållande till sina
arbetare, som under det gamla systemet gjorde ställningen mellan
husbonde och underlydande behagligare för båda parter.

När artiklar tillverkades i små verkstäder af arbetsgifvare, som
endast behöfde ett par män och ett par lärlingar till hjälp, hade
arbetsgifvaren tillfälle att känna alla, att bli bekant med hvar och
en och lära känna hans förtjänster både som människa och arbetare.
Arbetaren å sin sida kom i närmare beröring med sin arbetsgifvare,
lärde känna mera af hans affär, hans bekymmer och omtanke, hans
ansträngningar att vinna framgång och--det viktigaste af allt--de
lärde känna mannen som personlighet.  Allt detta är förändradt.

Arbetarna likna alltmera mänskliga maskiner, tyckes det, för
arbetsgifvaren, och denne blir en myt för sitt folk. Från alla
synpunkter sedt är detta ett mycket beklagligt resultat, och ett för
hvilket jag icke kan se något botemedel. De ekonomiska lagarnas fria
spelrum tvingar tillverkningen af alla vanliga förnödenhetsartiklar
mer och mer in i ett fåtal jätteföretag, så att priset må ställa sig
billigare för förbrukaren.

Det är icke längre möjligt att tillverka sådana artiklar i liten
skala. Dyrbara arbetslokaler och maskiner, som kosta millioner,
erfordras, och summan per ton eller per meter af hvad vi kalla
»fixerade omkostnader» är en så stor faktor i totalkostnaden, att om
ett affärsföretag går med vinst eller förlust beror i många fall på,
om det dividerar dessa »fixerade omkostnader»--hvilka i praktiken
äro desamma i större eller mindre etablissemang--med tusen tons
produktion om dagen eller femhundra tons. Häri ligger skälet till den
årligen ökade produktionen i edra fabriker; icke därför att
fabrikanten önskar att öka sitt fabrikat, utan därför att
konkurrensens lag tvingar honom till ytterligheter, så att han kan
reducera mer och mer per ton eller yard af dessa fixerade omkostnader,
hvarpå hans kapitals säkerhet beror.

Alldenstund det är omöjligt för arbetsgifvarna att bli personligen
bekanta med sina tusentals arbetare, måste de, om vi icke skola
förlora all känsla af samhörighet, söka deras bekantskap på annat
sätt; genom att sörja för deras välbefinnande, genom att anslå en del
af arbetsförtjänsten till institutioner, sådana som detta bibliotek,
och besparingsinrättningar, sådana som de kooperativa butikerna,
hvilka upptaga källarvåningen i denna byggnad; och jag hoppas att
arbetarna genom sitt bruk af dessa förmåner visa, att de å sin sida
värdera arbetsgifvarnas tillmötesgående. Genom sådana medel som dessa
kunna vi i någon mån hoppas att underhålla den gamla känslan af
vänlighet, ömsesidigt förtroende, vördnad och aktning, som förr
utmärkte förhållandet mellan arbetsgifvaren och hans arbetare. Vi äro
yngre än Europa och hafva ännu något i detta fall att lägga märke till
från det äldre landet. Men det gläder mig att se, huru många af våra
fabriksidkare vakna upp till insikt af sin plikt mot sina arbetare.
Och af ännu större betydelse äro de många exempel vi se på våra
arbetares önskan att stifta föreningar, hvilka endast kunna vara dem
själfva till fördel. Det är godt och väl att folk hjälper andra, men
det bästa resultatet är nådt, när människor visa att de kunna hjälpa
sig själfva.

En annan viktig punkt, som här bör vidröras, är att i Pittsburg
betalas i allmänhet arbetet så väl, att arbetaren kan spara något
hvarje månad, om han bara vill göra ett försök. Intet är så viktigt
för honom som att spara en del af sina inkomster. Arbetaren, som har
ett eget hem, har redan en säker grund, hvarpå han kan bygga den
bärgning, som på gamla dagar skall gifva honom trefnad och oberoende.

Jag har påpekat önskvärdheten af att vi, med hvarje medel, som står
oss till buds, skulle söka framkalla en känsla af samhörighet och
medarbetarskap mellan arbetsgifvare och arbetstagare. Tro mig,
kapitalets och arbetets intressen äro ett. Den, som försöker att
uppvigla arbetet mot kapitalet, är en fiende till arbetet. Den, som
försöker att uppvigla kapitalet mot arbetet, är en fiende till
kapitalet.

Under många år har jag uppmärksamt studerat frågan om kapital och
arbete, och jag skulle gärna vilja anföra ett par utdrag ur en
artikel, som jag för flera år sedan publicerade:

»Förnämsta orsaken till den slitning, som råder mellan kapital och
arbete, svårighetens verkliga art, och det botemedel jag föreslagit
mot denna olyckliga slitning:

Svårigheten kommer af att personer aldrig någonsin erhålla den
ersättning, som just den tiden skulle tillkomma dem. Alla stora
affärsföretag äro nödvändigtvis öfverhopade med order, låt oss säga
sex månader i förväg, och för dessa order gälla naturligtvis de pris,
som gällde när de bokfördes. Detta års affärsrörelse uppvisar kanske
den bästa illustrationen till svårigheten. Stålräls vid slutet af
förra året för leverans detta år stodo i 29 dollars pr ton i
järnverken. Naturligtvis emottogo fabrikerna villigt order till detta
pris och fortsatte att emottaga nya, tills den stigande efterfrågan
oväntadt höjde priset till 35 dollars pr ton. Nu äro de olika
fabrikerna i Amerika tvungna att under de närmaste sex månaderna,
eller ännu längre, utföra de order, som icke öfverstiga 31 dollars pr
ton, vid kusten och Pittsburg och, låt oss säga, 34 dollars i Chicago.
Pris på frakt, järnmalm och andra saker hade under tiden stigit och de
måste därför under största delen af året drifva affären med en högst
obetydlig profit. Men arbetarna, som läste i tidningarna om »den stora
rusningen i stålräls», begärde helt naturligt sin andel af vinsten,
och tillföljd af vår bristfälliga lagstiftning mellan kapital och
arbete fingo de den också. Arbetsgifvarna ha motvilligt gifvit hvad de
under ordentligt ordnade förhållanden aldrig kunde ha blifvit ålagda
att gifva. Följden har blifvit slitning och fortfarande missbelåtenhet
bland arbetsgifvarna. Vänd om taflan. Stålrälspriserna falla.
Fabrikerna ha ännu sex månaders arbete till högre pris än marknadens
och kunna ha råd att lämna bättre löner, än marknadens ställning
skulle kunna förmoda. Men de ha just blifvit ålagda att betala extra
för arbete, som de icke skulle ha betalt, och försöka helt naturligt
att reducera lönerna, då priset på räls faller. Bland arbetarna
utbryter missnöje, och vi ha ett upprepande af de underhandlingar och
sträjker, som ha karaktäriserat början af detta år. Med andra ord, när
arbetsgifvaren går ned, envisas arbetstagaren att gå upp, och
tvärtom. Hvad vi måste söka efter är en plan, hvarigenom arbetarna
skulle få höga löner, när arbetsgifvarna få höga priser för sina
produkter; och tvärtom, när arbetsgifvarna få låga priser för sina
produkter, skola arbetarna få låga löner. Om denna plan kan bli
funnen, skola arbetsgifvare och arbetstagare segla i samma båt,
glädjas med hvarandra i medgången och, om olyckan kommer, stå troget
vid hvarandras sida. De skola icke ha någon anledning till tvist, och
i stället för en känsla af fientlighet skall en känsla af samhörighet
råda mellan arbetsgifvare och arbetare.  Det finns ett enkelt medel
för att framkalla detta resultat och på hvars allmänna genomförande
alla borde sätta in hela sin energi. Löner skulle baseras på en
»rörlig skala», i proportion till produkternas nettopriser månad efter
månad. Det är omöjligt för kapitalet att undanhålla arbetet något på
en rörlig skala.»

En fördel, som ni får af detta bibliotek (Carnegies bibliotek i
Braddock, Pennsylvanien) är, att ni får tillfälle se alla
platstidningar och alla yrkestidskrifter, och jag ber er alla att
noggrant studera dem. Ni skall finna många oriktiga uppgifter, många
misstag. De äro oskiljaktiga från tidningspressen, som måste arbeta
fort och rapportera t. o. m. alla rykten. Men genom läsning af de
förnämsta tidningarna kan man tydligt se affärernas tendenser.
Tidningarna skola icke ge er en korrekt uppgift på varupriser.
Fabrikanter äro benägna att färglägga situationen en smula för att
uppehålla priserna och förmå kunder att köpa. De tala icke om hur lågt
de varit tvungna att sälja för konkurrensens skull och för att hålla
maskineriet i gång. Men ett omsorgsfullt studium af tidningar och
fackskrifter skall, som jag sagt, sätta er i stånd att bilda er en
allmän mening om händelsernas riktning i den kommersiella världen. Om
ni läser tidningarna i dag, så skall ni finna att af tretton fabriker
i detta land, sysselsatta med tillverkning af stålräls, icke fler än
tre hafva tillräckligt arbete. Endast en fabrik i hela Västern (North
Chicago) tillverkar räls, och det ser tyvärr ut som om äfven den icke
skulle kunna vara i gång utan afbrott.

Det sorgligaste i hela denna strid mellan arbete och kapital är, att
det nästan aldrig är kapitalet, som slår ned priset för arbetet, utan
arbete som dräper arbete. Blicka omkring er och se arbete utföras för
10, 20 till och med 30 procent lägre pris i några fabriker och i
Johnstown och Harrisburg för mindre än hälften af hvad vi i detta
distrikt betala för skickligt arbete. Fördöm då icke i edra hjärtan
kapitalet, utan tänk på arbetsgifvare, hvilka beklaga dessa
lönenedsättningar, hvilka kämpa emot dem och under åratal uppehålla
högre priser som arbetets bästa vänner, äfven om de till slut måste
öppet tillstå att, om de skola ge sina arbetare stadig sysselsättning
och rädda fabriken, äro de nödsakade att begära deras arbete till
samma löner, som konkurrenterna betala. Den förste arbetsgifvare, som
reducerar arbetet, är arbetets fiende, men den arbetsgifvare, som sist
reducerar arbetet, kan vara arbetets pålitligaste vän. Arbetets
farligaste fiende är arbetet, icke kapitalet.

Den största karaktären i Britanniens offentliga lif och republikens
trognaste vän i nödens stund, radikalen John Bright, svarade på
tillfrågan om hvilken af sina förvärfvade egenskaper han mest
värderade: »Lusten för läsning». Jag kan sanningsenligt säga af egen
erfarenhet, att jag instämmer i den store mannens ord. Det bästa råd,
som det står i min makt att ge er, är att odla er lust för läsning.
När jag som pojke i ton-åren bodde i Allegheny City, förklarade
öfverste Anderson [1], hvars minne jag alltid skall vörda, att han
hvarje lördags afton ville låna ut sina böcker--han ägde ett par
hundra--till gossar och ynglingar. Ni kan icke föreställa er med
hvilken ifver några af oss grepo detta tillfälle att förvärfva kunskap
och huru vi längtade efter lördags afton, då vi skulle få utbyta den
lånta boken mot en annan. Min kompanjon i vår affär, Mr. Phipps, hade,
liksom jag, erhållit tillträde till kunskapens skattkammare genom
denne välgörare. Det är af personlig erfarenhet jag vet, att ingen
mänsklig anordning är mera välsignelserik, ingen välgärning mot
samhället större än att lämna tillträde till hela världens skatter,
som ligga förvarade i böcker.

  [1] Björn Rasmus Anderson, nordamerikansk författare och
  universitetsprofessor, son till en norsk utvandrare. Förenta
  staternas ministerresident och generalkonsul i Köpenhamn åren
  1885-89.--Ö. a.

Äfven i våra dagar träffa vi stundom på kvarlämningar af den gamla
fördomen mot den stora mängdens bildning. Jag undrar icke på att den
funnits, när jag tänker på hvad som fått namn af bildning. Människor
ha slösat bort dyrbara år under försök att draga ut bildning ur ett
okunnigt förflutet, hvars förnämsta uppgift borde vara att lära oss,
icke hvad vi skola göra, utan hvad vi skola akta oss för att göra.
Föräldrar ha skickat sina söner till universitet för att slösa all sin
energi på sådana språk som grekiska och latin, hvilka icke äro af mera
praktisk nytta för dem än choctawspråket. Jag har känt få akademiskt
bildade, som känt till Shakespeare eller Milton. De kunna kanske
berätta för er allt som rör Ulysses eller Agamemnon eller Hector, men
hvad ha väl dessa för betydelse i jämförelse med våra egna klassiker?
En tjänst har Russel Lowell gjort oss och den skall han ha tack för--
han har sagt rent ut, att vi ha i Shakespeare ensam en långt större
skatt än i alla forntidens klassiker. Våra barn ha blifvit proppade
med detaljer i små, oviktiga slagsmål mellan vildar och lärda att
upphöja ett röfvarband till hjältar, och så kalla vi dem »bildade». De
ha blifvit »bildade», som om de voro ämnade att lefva på en annan
planet än vår. De ha i ingen ordets mening fått uppfostran. Tvärtom,
hvad de ha fått har ingifvit dem falska föreställningar och afsmak för
praktiskt lif. Jag undrar icke alls på att fördom uppstått och
fortfarande existerar mot en sådan bildning. Af egen erfarenhet kan
jag säga, att jag känner få unga män bestämda för affärslifvet, som
icke haft ondt af sin universitetsbildning. Om de hade ägnat sig åt
praktisk verksamhet under de år de tillbragt vid universitetet, skulle
de varit mera bildade i detta uttrycks rätta betydelse. Elden och
energien har förkväfts, och hur de skola kunna lefva sitt lif i lättja
och icke i nyttig verksamhet är deras högsta sträfvan. Men vi ha nu
fått ett nytt uppslag i uppfostran.

Vi ha börjat inse att kunskap i kemi, till exempel, är värd kunskapen
i alla döda språk, som någonsin talats på jorden; kunskap i mekanik är
nyttigare än all den klassiska lärdom, som vid universiteten proppas i
unga män. Hvad för utvägar har i vår tid den unge man, som kan
grekiska mot den, som kan stenografi, eller telegrafi, till exempel,
eller bokföring, eller kemi, eller känner till mekanikens lagar? Icke
så, att någon gren af vetande bör föraktas. All kunskap är, i en
mening, nyttig. Hvad jag vill påpeka är detta, att, med undantag af de
få, som ha en särskild antikvarisk smak och som tro att deras
lifsuppgift är att rota i förflutna tiders gamla dammhöljda krönikor,
och de få, som ägna sig åt fackstudier, är den uppfostran, som i våra
dagar erhålles vid universitet, till stor skada.

Bristen på bildning, i detta ords sanna betydelse, har gjort mer än
alla andra orsaker tillsammans att hindra den rätta uppskattningen af
arbete. Jag kommer ihåg att den store presidenten, den förnämste bland
alla järnvägsdirektörer, Edgar Thomson, som gifvit järnverken här sitt
namn, en gång frågade mig om jag ville lämna Pittsburg för att bli
maskinmästare vid Peunsylvaniajärnvägen. Ja, ni må gärna le.  Och jag
svarade Mr. Thomson: »Ni slår mig med häpnad, Mr. Thomson. Jag förstår
mig inte det minsta på maskineri.» »Just därför vill jag att ni skall
ta hand om det», svarade han. »Jag har bara känt en enda mekaniker med
omdöme och förstånd.» Detta var före kapten Jones tid, så att
uttalandet kunde icke gälla honom. Denna brist på omdöme hos mekanici
kom sig af, att vid den tiden erhöllo de här i landet icke en
omfattande bildning. Jag menar den sanna bildningen och kunskapen om
saker och ting, som omgifva oss och med hvilka vi hafva att göra. Den
oväntade framgång, som Bessemerverken rönt i detta land, härrör
framför allt af den orsak att deras utveckling, i motsats till
järnhandteringens, råkat i händerna på dugliga, vetenskapligt
utbildade män. Dessa mäns skicklighet erkännes af hela världen och
genom dem har mekaniskt arbete stigit till en hittills oanad höjd.
»Mekanikern», »maskiningeniören», »stålfabriksdirektören» äro numera
hederstitlar. Om ni vill göra arbetet till hvad det skall vara, så sök
att förvärfva er nyttig kunskap. Det är den moral jag särskildt vill
ge eftertryck åt. Skaffa er vetande. Odla smaken för läsning, så att
ni får veta hvad världen har gjort och gör och hur affärer bedrifvas.

Värdet af den uppfostran, som nu står unga män till buds, kan icke
skattas för högt, och det är denna uppfostran, sådan den meddelas i
våra tekniska skolor, som jag gärna ville yttra några ord om. Det har
funnits tider då människor visste så litet, att det var lätt för en
man att omfatta allt, och kurserna vid våra universitet bära ännu i
dag ett sorgligt vittne härom. Nu är vetande så rikt, så omfattande,
så minutiöst, att det är omöjligt för någon att grundligt känna till
mer än en enda liten gren. Detta tidehvarf är specialistens, därför
bör ni, som skall förtjäna ert uppehälle här i världen, besluta att
lära i grund och botten känna det arbete ni skall lefva af. Om ni är
mekaniker, så studera i detta bibliotek hvarenda bok, som handlar om
mekanik. Är ni kemist, så läs alla arbeten i kemi. Är ni anställd vid
masugn, så läs alla arbeten om masugnar. I grufvor, så studera alla
arbeten om grufdrift. Låt ingen veta mer om ert fack, än hvad ni själf
vet. Detta må vara idealet ni eftersträfvar. Sedan kan det vara af
vikt, för att ge lifvet glädje och ljus, att läsa hvarjehanda, så att
ni lär känna så mycket, som ni har tid att läsa om. Alldeles som en
farmare på sin farm; först får han sköta sin potatis, sitt korn och
sitt hvete, hvaraf han får sitt uppehälle, och sedan fröjdar han sin
själ på lediga stunder med att sköta om blommorna, som omgifva hans
hem. Det ena området är ert arbete, det andra er rekreation.

I dessa öfvergångstider, då kamp så ofta föreligger mellan arbete och
kapital, gör ni ett godt bruk af eder lediga tid, om ni använder något
af den till studium af ekonomiska frågor. Det finns vissa stora lagar,
som kräfva lydnad: lagen om tillgång och efterfrågan, lagen om
konkurrens och lagen om löner och om vinst. Alla dessa skall ni
flitigt studera och lära er, att det är lika omöjligt att omintetgöra
dessa lagar som att omintetgöra naturlagarna, hvilka bestämma
atmosfärens fuktighet och jordens vridning kring sin axel.

Strängt studium af vetenskapliga arbeten får icke utesluta den viktiga
plikten att läsa litteraturens stormän--först och främst
skönlitteratur. Den ovilja, som på några håll förefinnes mot
skönlitteratur är, enligt min mening, bara en fördom. Jag vet att
många, ja de flesta af våra utmärktaste män finna en god roman vara
det bästa medel till förströelse och hvila. När de äro trötta till
kropp och själ, är intet mera välgörande än läsningen af en god
roman. Det är intet nedsättande för de fria biblioteken, att de flesta
böcker, som läsas där, tillhöra skönlitteraturen. Tvärtom, det är
tvifvelaktigt att någon annan sorts litteratur så väl skulle kunna
tjäna afsikten att lyfta strängt arbetande människor från lifvets
prosaiska och hvardagliga plikter. Arbeten af Scott, Thackeray, Eliot,
Dickens, Hawthorne och andra af samma klass behöfva icke sättas lägre
än något annat slags litteratur för arbetare. Vi veta alla i hur stor
skuld den industriella vetenskapen står till arbetaren för
uppfinningar och förbättringar. Lägg märke till denna viktiga
omständighet. Dessa uppfinningar och förbättringar gjordes alltid af
den bildade--bildad i ordets rätta betydelse--och aldrig af den
okunnige arbetaren. De måste göras, och de göras af män, som på sitt
särskilda område äga mera kunskap än kamraterna. Om de icke ha läst,
så ha de iakttagit, hvilket är bästa sortens uppfostran. Hufvudsaken
är att de veta--hur kunskapen förvärfvats betyder intet. Den
omständigheten att de veta mera om en plan, än deras kamrater, och äro
i stånd att föreslå botemedel eller förbättring, är det som är af
värde för dem och deras principaler. Det finns intet medel, som
säkrare sätter en arbetare i stånd att stiga till förmansskap,
direktörsskap och slutligen delägarskap, än kunskapen om allt, som har
gjorts och som i dag göres i världen i det särskilda fack, hvari han
arbetar. Från den högste till den lägste lämnas ett bättre arbete af
den intelligente än af den okunnige. Hans vetande gör sig alltid
gällande; antingen det är direktören, som bestämmer, eller mannen, som
bara sköter en skyffel, så har ni i honom en värderad medhjälpare.
Under loppet af min erfarenhet som affärsledare har jag sett vår firma
göra många misstag genom att försumma en enkel regel: »Börja intet
nytt företag, förrän edra direktörer haft tillfälle att pröfva allt,
som i hela världen blifvit gjordt i denna sak». Försummelse häraf har
kostat vår firma hundra tusentals dollars, och vi ha blifvit
kloka. Här, säger jag nu till den vetgirige, som kanske grubblar på
någon uppfinning eller förbättring, här i dessa läsrum finns, eller
skall snart finnas, hoppas jag, hela världens erfarenhet till den dag
i dag är i det ämne ni vill lära känna. Om det gäller mekanik, kemi
eller masugn, så skall ni finna hvad världen har att förtälja om dessa
ting. Om ni är på orätt spår, så skola böckerna säga er det; om ni är
på rätt spår, skola de säga er det och skänka er uppmuntran. Ni kan gå
igenom hall efter hall i Washingtons patentbyrå och se på tusentals
modeller till uppfinningar, omfattande alla grenar af mänsklig
industri, och nittionio af hundra skulle aldrig ha kommit dit, om den
okunnige uppfinnaren haft sådana hjälpkällor, som ni ha i detta
bibliotek.

Jag har hört arbetsgifvare säga, att om arbetarna finge för stor
bildning, skulle de icke finna sig i nyttiga och nödvändiga
sysselsättningar. Det har varit med ansträngning af allt mitt tålamod
jag lyssnat till detta tal. Det är fullkomligt orätt. Jag förnekar det
på det bestämdaste. Svårigheten mellan kapital och arbete står i
proportion till arbetsgifvarens okunnighet och hans arbetares
okunnighet. Ju intelligentare arbetsgifvaren är, dess bättre; och ju
intelligentare arbetstagaren är, dess bättre. Det är aldrig kunskap,
som framkallar kollision. Det är alltid okunnighet hos den ena eller
den andra af de stridande parterna. Jag grundar mitt påstående på en
icke obetydlig erfarenhet. Kapitalet är okunnigt om arbetets behof och
berättigade anspråk, och arbetet är okunnigt om kapitalets behof och
faror. Detta är den verkliga orsaken till sammandrabbningarna mellan
dem. Om kapitalet kände bättre till de goda egenskaperna hos sina
medhjälpare, och om de senare kände bättre till de ekonomiska lagarna,
som så skoningslöst hålla kapitalisterna i sitt våld, så skulle många
svårigheter undvikas mellan de två makter, som omöjligt kunna undvara
hvarandra. Jag hoppas att de bland våra arbetare, som äga den
ovärderliga skatten: lusten för läsning, omsorgsfullt ville studera
några af de grundlagar, från hvilka ingen undanflykt gifves, hvarken å
kapitalets eller arbetets sida. Om detta bibliotek i ringaste mån kan
sprida upplysning i denna sak, har det väl fyllt sitt syfte.

Jag hoppas ni icke skola glömma huru viktiga förströelser äro. Lifvet
får icke tagas alltför allvarligt. Det är ett stort misstag att tro
att den, som alltid arbetar, hinner längst. Roa er gärna. Lär er att
spela ett parti whist eller biljard och lär att spela det väl.
Intressera er för fotboll, kricket eller hästar, hvad som helst, som
kan skänka er oskyldigt nöje och förströ er efter ansträngande arbete.
Det finnes ingenting så välgörande som ett godt skratt. Mesta
framgången i mitt lif tillskrifver jag den omständigheten, att
bekymmer, som mina kompanjoner bruka säga, inte bekomma mig mer än
vatten på gåsen. Ett poetiskt citat ur Shakespeare kan tillämpas här:
Bär edra bekymmer--till det yttre--som ni bär edra kläder, ledigt
och omedvetet.

Vi möta ofta i lifvet män, som skulle ha intagit en hög ställning, om
världen insett deras värde lika bra som de själfva. Detta slags
människor äro offer för en sjuklig inbillning. Ingen i världen vill
undertrycka duglighet. Hvarenda människa i världen räcker ut sina
händer efter den. Hvarje arbetsgifvare studerar de unga männen omkring
sig, ifrig att finna någon med mer än vanlig duglighet. Ingenting i
världen är så önskvärdt för honom som att finna en sådan man. Hvarje
arbetsföreståndare står färdig att gripa tag i och få fördelen af
mannen, som kan göra något som duger. Hvarje förman är angelägen att i
sin afdelning ha kunniga män, på hvilka han kan lita, och hvilkas goda
egenskaper räknas honom till förtjänst, ty det som först och främst
kräfves af en arbetsledare och utgör största beviset på hans kompetens
som sådan, är hans förmåga att omgifva sig med dugliga arbetare. Dessa
böcker på hyllorna här skola berätta er många mäns historia, hvilka ur
våra egna leder höjt sig till storhet och utmärkelse. Det är icke den
bildade, eller s. k. klassiskt bildade mannen, det är icke
aristokraterna, det är icke monarkerna, som ha styrt världens öden,
hvarken på slagfältet, i rådkammaren, laboratoriet eller verkstaden.
De stora uppfinningarna, förbättringarna, de vetenskapliga
upptäckterna och de stora litterära arbetena ha uppstått i de fattigas
leder. Ni kan knappast nämna en stor uppfinning eller en stor
upptäckt, ni kan knappast nämna en stor tafla eller en stor staty, en
stor dikt eller något annat stort, som icke frambragts af män, hvilka,
liksom ni, börjat sin bana med att ärligt försörja sig genom ärligt
arbete.

Och, tro mig, arbetaren, som förmannen icke värderar, förmannen, som
direktören icke värderar, och direktören, som firman icke värderar,
böra icke därför klandra firman, eller direktören, eller förmannen
utan endast sig själfva. De kunna icke motsvara de berättigade
anspråk, som ställts på dem. Det finns ingen man, som icke kan höja
sig till den högsta ställning, lika litet som det icke finns någon
man, som af brist på förmåga eller vilja att bruka den han har, icke
kan sjunka till det lägsta djup. Arbetare ha utsikt att stiga till
högre sysslor, till förmän, till direktörer, till och med att bli
delägare, ja, ordförande i vår styrelse, om de äga de erforderliga
egenskaperna. De behöfva aldrig befara att bli afskedade. Det är vi,
som befara att gå miste om dessa mäns förmåga.

Det är mycket glädjande att arbetstiden håller på att förkortas
öfverallt i landet--åtta timmars arbete, åtta timmars förströelse
och åtta timmars sömn är ju en idealisk indelning. Det vore önskvärdt,
att vi erhöllo en lag, som stadgade, att fabriker, som äro i gång
dygnet om, skulle ha tre arbetslag. Ni vet att vi för flera år sedan,
med en kostnad af några hundra tusen dollars, försökte ställa oss så,
men slutligen tvingades af våra konkurrenter att uppgifva
försöket. Den bästa planen är kanske att så småningom nå målet genom
statslagar. En enda firma kan ingenting uträtta. Alla dess
konkurrenter i de olika staterna måste förmås att göra på samma sätt,
ty i våra dagar kan ingen affär gå med profit, som icke arbetar under
samma förhållanden som dess medtäflare. Därför borde vi ha lagar
bindande för oss alla. Vi skulle med glädje understödja en sådan
lag. Men äfven under nuvarande förhållanden, om arbetarna ville väl
använda den tid de äro lediga, så skulle de snart kunna stiga till
högre platser. Ni behöfver icke mycket längre arbeta tolf timmar; de
flesta af oss ha i vår ungdom arbetat mer än tolf timmar.

Arbetaren har många fördelar nu mot sina föregångare. En rörlig skala
för hans arbete höjer honom både som människa och som medborgare [2].
Den del, som arbetet erhåller af kapitalets och arbetets gemensamma
förtjänst, har aldrig varit så stor som nu och ökas ständigt, under
det att kapitalets inkomster aldrig varit så låga.
Lefnadsomkostnaderna hafva aldrig varit så låga som på senaste tiden.

  [2] Den föreslagna »rörliga skalan» infördes af Mr. Carnegie för tio
  är sedan oeh tillämpas fortfarande. Mr Carnegie anser detta sätt
  vara det bästa af alla.

Jag hoppas att framtiden skall hafva ännu flera förmåner att erbjuda
och att den tunga väg arbetet haft att trampa från träldomen, då våra
förfäder köptes och såldes med fabrikerna eller grufvorna de arbetade
i, till deras nuvarande ställning, är icke ännu slut, utan bestämd att
vidare leda fram till arbetets välsignelse och storhet.

  _________________________________________________________________

		       SKÖTSAMHET SOM EN PLIKT
		       RIKEDOMENS FÖRPLIKTELSER

(Ur »The Youth's Companion», September 1900)

  Skötsamhet ett bevis på civilisationen. Sparsamhet en af
  medborgarens högsta plikter. Sträfvandet efter nödtorftig bärgning
  en plikt; förvärfvandet af stor rikedom icke en dygd, men ett stort
  ansvar.

En af grund olikheterna mellan vildt och civiliseradt lefnadssätt
ligger i skötsamhet i det senare fallet och frånvaro af skötsamhet i
det förra. När hvar och en af millioner människor sparar något af sina
dagliga inkomster, bilda dessa små besparingar tillsammans en ofantlig
sumnia, som kallas kapital, hvarom så mycket är skrifvet. Om människor
hvarje dag i hvarje vecka förbrukade allt, som de förtjänade, som
vilden gör, så skulle intet kapital finnas--det vill säga, inga
besparingar för framtida bruk.

Låt oss nu se hvad kapitalet gör i världen. Vi vilja se hvad
skeppsbyggarna göra, när de skola bygga stora skepp. Dessa
företagsamma bolag erbjuda sig att bygga en »ocean-greyhound» för, låt
oss säga femhundra tusen pund, att betalas sedan skeppet levererats
efter flera tillfredsställande profturer. Hvar eller på hvad sätt få
skeppsbyggmästarna denna penningsumma, som erfordras för att aflöna
arbetarna, timmerhandlanden, stålfabrikanten och alla andra, som lämna
material till skeppsbygget? De få den från civiliserade människors
besparingar. Det är en del af de penniugar, som milliontals flitiga
människor inbesparat åt sig. Hvarje människa sparar genom skötsamhet
något, sätter in pengarna på en bank, och banken lånar dem till
skeppsbyggarna, hvilka betala ränta för deras användande. Det är ju på
samma sätt med uppförandet af en fabrik, anläggningen af en järnväg,
en kanal eller något annat dyrbart. Hade vi icke haft skötsamhet, så
hade vi icke haft mera, än vilden har.

		    SKÖTSAMHET DEN FÖRSTA PLIKTEN

All utveckling till det bättre hvilar hufvudsakligen på skötsamhet som
grund. Utan skötsamhet inga järnvägar, inga kanaler, inga skepp, inga
telegrafer, inga kyrkor, inga universitet, inga skolor, inga
tidningar, intet stort eller dyrbart skulle vi kunna få. Människan
måste vara skötsam och sparsam, innan hon kan frambringa något
värdefullt material. Så länge människan var en sköteslös vilde, blefvo
inga byggnader uppförda eller några andra framsteg gjorda. Den
civiliserade människan har från sitt tidigaste lif ingen klarare plikt
för ögonen än nödvändigheten att sörja för sin egen och de sinas
framtid. Det finnes få så hälsosamma regler som den, hvilken de flesta
goda och kloka människor ha följt, nämligen: »Utgifter få aldrig
öfverskrida inkomster ». Med andra ord: Man bör vara en civiliserad
människa, som sparar något, och icke en vilde, som hvarje dag förstör
det han förtjänar.

Den skotske poeten Bums säger i »Råd till en ung man»:

  »Att vinna Lyckans gunst är lätt,
  om blott du henne troget tjänar:
  Och samlar guld på hvarje sätt,
  som hederns lag dig ej förmenar.

  Ej för att gömma i ett schakt,
  och ej för flärd och pråleri,
  men för den ärofulla makt
  att vara stolt och fri.»

Det är ett förståndigt råd, så tillvida, och jag hoppas att läsaren
skall lägga det på hjärtat och rätta sig därefter. Ingen människa med
aktning för sig själf kan känna sig lycklig, eller ens nöjd, om hon
för sitt lifsuppehälle skall bero af andra. Den, som är beroende, kan
icke räknas som en värdig medborgare i republiken. Vårt lands styrka
och framåtskridande bero icke på de få högt bildade, icke heller på de
få millionärerna och icke heller på det stora antalet mycket fattiga,
utan på massan af nyktra, intelligenta, flitiga och sparsamma
arbetare, som hvarken äro mycket rika eller fattiga.

		  SKÖTSAMHETENS PLIKT HAR SIN GRÄNS

Som regel skall ni finna, att mannen, som sparar, är en måttlig man,
en god make och fader, en fredlig, laglydig medborgare. Sparsamheten
behöfver icke drifvas vidt. Det är märkvärdigt så litet, som behöfs
för lifvets verkliga nödtorft. Anskaffandet af ett litet hem och ett
par hundra pund--bara ett par--är allt som behöfs. Dessa
förvärfvas lättare af enkla, tarfliga människor, än man skulle kunna
tro. Stor rikedom är något helt annat och mycket mindre önskvärd. Det
är hvarken skötsamhetens ändamål eller människors plikt att förvärfva
millioner. Det är i intet afseende berömvärdt att föresätta oss detta
som ett mål. Plikten att spara upphör, när en tillräcklig summa
blifvit afsatt åt dem, som bero af oss. Att lägga millioner på hög är
girighet, icke skötsamhet.

Under våra industriella förhållanden är det naturligtvis oundvikligt,
att några få, några mycket få män få långt mera pengar, än de behöfva.
Förvärfvandet af millioner är vanligen resultatet af företagsamhet och
omdöme samt en ovanlig organisationsförmåga. Genom att spara, i ordets
vanliga mening, får man inga millioner. Människor, som på ålderdomen
sträfva för att öka sina redan stora skatter äro vanligen från
ungdomen slafvar af vanan att samla och lägga i hög. Först äga de
pengarna, som de förtjänat och sparat. Sedan blir det pengarna, som
äga dem, och de kunna icke hjälpa det, så öfverväldigande är vanans
makt, vare sig i godt eller ondt. Det är missbruket af den
civiliserades sparareinstinkt och icke bruket, som skapar detta slags
människor.

Ingen behöfver vara rädd för detta missbruk af vanan, om han alltid
kommer ihåg, att det öfverskott af rikedom, han har, är ett heligt
pund han fått att förvalta till sina medmänniskors bästa. Människan
skall alltid vara husbonden och penningen den nyttige tjänaren.

En mans första plikt är att förvärfva sig en nödtorftig bärgning och
blifva oberoende. Men hans plikt slutar icke härmed. Det är hans plikt
att göra något för sin fattiga nästa, som är mindre lyckligt lottad än
han. Det är hans plikt att bidraga till det samhälles bästa, hvari han
lefver. Han har blifvit skyddad af dess lagar. Därför att han haft
skydd i sina olika företag, har han varit istånd att förvärfva
tillräckligt för sig och sin familjs underhåll. Allt däröfver tillhör
med rätta den beskyddande makt, som befordrat hans ekonomiska
framgång. Försöket att göra världen på något sätt en smula bättre är
ett ädelt lifsmål. Er öfverflödiga rikedom skulle bidraga till
utvecklingen af er egen karaktär och ställa er leden bland naturens
adelsmän.

Det är en plikt att ni lär er förstå, hur viktigt det är att äga
skötsamhetens vana. När ni börjar att förtjäna, så spara något af edra
inkomster, som en civiliserad människa, i stället för att slösa bort
allt, som den stackars vilden gör.
  _________________________________________________________________

			    PENNINGENS ABC

  Bytesbandel = direkt utbyte af varor. Behofvet och bruket af
  penningar. Jämförelse mellan de två standarden--guld och silfver.
  Huru myntstandarden inverkar på en nations kredit.

Jag förmodar att hvar och en, som talat till eller skrifvit för
allmänheten, ibland har önskat, att alla skulle lämna hvad de hade för
händer och ett par minuter höra på honom. Jag har en sådan förnimmelse
denna morgon, därför att jag tror att en allvarlig fara hotar vårt
lands folk och framåtskridande endast på grund däraf att den stora
massan--bönderna och löntagarna--icke förstår penningfrågan. Jag
önskar därför att förklara begreppet »penningar» på ett så enkelt
sätt, att alla kunna förstå det.

Kanske någon i det stora auditorium, som jag inbillar mig ha lyckats
fängsla, utbrister: »Hvem är ni--en »goldbug», en millionär, en
järnbaron, en som gynnas af Mc Kinleybillen?» Innan jag börjar mitt
anförande, så låt mig svara den inbillade gentlemannen, att jag inte
på många år sett tusen dollars i guld. Hvad Mc Kinleybillen angår, så
är jag kanske den man i Förenta staterna, som har största rättigheten
att klaga öfver den, emedan den nedsatt tullen på järn och stål med
20, 25 och 30 procent; och jag hoppas min angripare icke misstycker,
att jag ber få underrätta honom om att jag icke precis ogillar denna
nedsättning, att som amerikansk fabrikant ämnar jag fortfarande strida
mot utlänningen för den inhemska marknaden, äfven med de lägre tullar,
som billen fixerar för vår produkt, och att jag icke är vän af
tullskydd utöfver den punkt, som tillåter amerikanarna att på sin egen
marknad täfla med utlänningen.

Det betyder intet hvem mannen är, eller hvad han gör--han må arbeta
i grufva, fabrik eller på åkern, vara farmare, köpman, handtverkare
eller millionär--så bör han vara djupt intresserad af att förstå
myntfrågan och af att få den rätta blicken på den. Därför ber jag att
alla skola höra på hvad jag har att säga, ty hvad som är godt för en
arbetare, måste vara godt för alla, och hvad som skadar en, måste
skada alla, fattiga eller rika.

För att komma till ämnets rot, så måste ni först veta, hvarför
penningar finnas till, och för det andra hvad som menas med penningar.
Låt mig försöka att förklara er penningens tillkomst genom exempel
från ett nytt distrikt i vårt eget land. I forna tider, då folk endast
plöjde jorden, och handel och handtverk ännu lågo i linda, hade
människorna få behof och redde sig utan penningar genom utbyte af
varor, då de behöfde något, som de själfva icke hade. Farmaren, som
behöfde ett par skor, gaf så och så många skäppor säd för dem, och
hans hustru köpte sin hatt för ett par skäppor potatis; all
försäljning och alla köp skedde genom att byta varor--genom
byteshandel.

Men då befolkningen tillväxte och behofven ökades, blef detta sätt
mycket olämpligt. En man i distriktet uppsatte därför en bod och
tillhandahöll en stor del af de saker, hvilka mest användes, och
emottog i stället några af de artiklar, som farmaren kunde lämna i
utbyte. Detta var ett stort steg framåt, ty farmaren, som behöfde ett
halft dussin olika saker, då han gick till byn, slapp att söka upp ett
halft dussin olika personer, som behöfde en eller flera af de artiklar
han hade att lämna i utbyte. Han kunde gå direkt till en man,
bodinnehafvaren, och för en af sina landtbruksprodukter få de saker
han önskade. Det gjorde bodägaren detsamma, om han gaf farmaren te
eller kaffe, filtar eller en höräfsa; icke heller gjorde det honom
något hvilka artiklar han emottog af farmaren, hvete eller korn eller
potatis, bara han kunde skicka dem till staden och få annat i
stället. Farmaren kunde äfven aflöna sina tjänare genom anvisningar på
saker i boden. Ännu finnas inga penningar här, som ni ser--allt är
byteshandel. Sättet är mycket obekvämt och mycket kostsamt, emedan
landtbruksprodukterna, som gåfvos i utbyte, måste släpas omkring och
alltid ändrade värde.

En dag kunde bodägaren vara villig att taga, låt oss säga en skäppa
hvete för så många skålpund socker, men vid farmarens nästa besök var
det honom kanske omöjligt. Han var tvungen att begära mera hvete för
samma kvantitet socker. Men om priset för hvete hade stigit och icke
fallit, så kan man vara tämligen säker på, att bodägaren icke tog
mindre hvete lika ifrigt som han begärde mer. På samma sätt med alla
artiklar farmaren hade att afyttra. Dessa stego och föllo i värde. Så
gjorde äfven te och kaffe, socker och kläder, stöflar och skor, som
bodägaren hade att byta bort.

Det är onödigt att påpeka bodägarens fördel framför farmaren i detta
slags handel. Han kände prisernas fall och stegring långt före
farmaren och kunde bättre iakttaga tidstecknen än hans kunder. Den
sluge bodägaren hade alltid öfvertaget. Ni bör särskildt lägga märke
till att bodägaren föredrog en af farmarens artiklar framför andra,
den artikel naturligtvis, som var mest efterfrågad. I Virginia var det
tobak och i en stor del af vårt land hvete--däraf uttrycket »så godt
som hvete ». Det emottogs öfverallt, därför att det så lätt afyttrades
mot annat. En egendomlig illustration till hvetets historia har jag
träffat på i min väns, domaren Mellon i Pittsburg, lefnadsteckning--
en af de bäst skrifna biografier i världen, därför att den är så
enkel. När domarens far köpte sin farm nära Pittsburg bestämdes att
han skulle betala, icke i dollars, utan i »säckar hvete » så och så
många säckar hvarje år. Detta är icke så länge sedan.

Hvad vi nu kalla penningar användes icke mycket i Västern eller
Södern, men ni ser, att erfarenheten hade drifvit människor att i
stället välja någon lämplig artikel som bytesvara, och det blef hvete
i Pennsylvania och tobak i Virginia. Detta skedde icke genom någon
lagstiftning, utan helt enkelt därför att erfarenheten påpekat
nödvändigheten af att låta en sak tjäna soum »pengar», hvilken visat
sig vara bäst som betalning för en farm eller vid varubyte; och vidare
att olika artiklar tjänade bäst ändamålet i olika trakter. Hvete var
»så godt som hvete» för att brukas somu »pengar », oberoende af någon
lag. Folket hade röstat för hvete och gjort det till sina »pengar»;
och därför att tobak var den förnämsta skörden i Virginia, fann
befolkningen där att tobak passade bäst som »pengar» i den staten.

Gif akt på att till »pengar» alltid det väljes, som minst fluktuerar i
pris, det som är mest användt och efterfrågadt, och som har värde i
sig själft. »Pengar» är endast ett ord, som betecknar den artikel,
hvilken användes somn grundartikel vid utbyte mot andra artiklar.
Lagen kan icke först värdesätta en artikel och sedan utvälja den att
bli »pengar». Artikeln visar sig först värdefull och passande för
ändamålet och blir så af sig själf och i sig själf grundartikeln
--pengar. Den väljer sig själf. Hvete och tobak voro lika själfklart
pengar, då de brukades som grundartikel, som guld och silfver nu äro
»pengar».

Vi gå ett steg vidare. Landet blir mer och mer befolkadt, folkets
behof bli större och större. Användningen af så skrymmande artiklar
som tobak och hvete, växlande i värde, utsatta för att taga skada och
af olika kvalitet, befanns snart vara besvärlig och olämplig för det
alltjämt växlande varuutbytet. Ni ser genast, att vi nu icke skulle
kunna reda oss med säd som »pengar». Då visade metallerna sin
öfverlägsenhet. De förstöras icke, växla icke hastigt värde och ha
samma hufvudförtjänst som hvete och tobak, att de duga till andra
ändamål än som grund för utbyte. Folk behöfver dem till personlig
prydnad, i handtverk och konst--på tusen sätt. Och det är denna
omständighet, som gör dem lämpliga att brukas som »pengar».  Försök
bara att räkna efter på huru många sätt guld användes, därför att det
bäst passar för dessa ändamnål. Vi möta det öfverallt. Vi kunna inte
ens bli gifta utan guldringen.

Därför att metaller hafva ett värde i den öppna marknaden, eftersökt
för andra ändamål än som pengar, och emedan tillgången är begränsad
och icke så lätt kan ökas som hvete och tobak, äro dessa metaller
mindre utsatta för fluktuation i värde än någon artikel, förut använd
som pengar. Detta är af utomordentlig vikt, ty den väsentligaste
egenskap, som fordras af den artikel, hvilken skall vara grunden till
allt varuutbyte, är ett fixeradt värde. Släktet har instinktivt alltid
sökt efter det enda föremål i världen, som mest liknar nordstjärnan
bland andra himmelens stjärnor, och användt det som »pengar»--den
artikel, som minst växlar i värde, likasom nordstjärnan är den, som
minst förändrar sin ställning i rymden. Och hvad nordstjärnan är bland
stjärnorna, det är den artikel folk valt som »pengar» bland andra
artiklar. Alla andra föremål röra sig omkring den som alla andra
stjärnor röra sig omkring nordstjärnan.

Vi ha nu kommit så långt, att vi lämnat alla förgängliga ting och
utvalt metall som »pengar», eller rättare, metallerna ha visat sig
vara bättre än något annat som värdestandard »mynt ». Men ännu ett
stort steg måste tagas. Då jag var i Kina erhöll jag som växel små
silfverbitar, som klipptes af en stång och vägdes inför mina ögon på
köpmannens våg, ty kineserna äga icke präglade mynt. I Siam begagnas
»cowries», ett slags små vackra snäckor, hvilka infödingarna använda
som prydnader. Tolf sådana representera värdet af en cent. Men ni
inser nog hur omöjligt det var för mig att hindra den kinesiske
köpmannen från att ge mig mindre silfver, än jag hade rätt till, eller
köpmannen i Siamn att ge mig dåliga snäckor, då jag icke begrep deras
värde. Civiliserade nationer insågo snart nödvändigheten af att
regeringen bestämde vissa kvantiteter metall, på hvilka deras vikt,
äkthet och verkliga värde funnos präglade. Sålunda blef den präglade
metallen till »pengar»--ett stort framsteg. Folk kände nu det exakta
värdet af hvarje sådant metallstycke och lät icke längre narra
sig. Lägg mnärke till att regeringens stämpel icke ökade penningens
värde. Regeringen försökte icke att »göra pengar» af ingenting. Den
endast underrättade folket om gällande värdet af metallen i hvarje
mynt, hvad metallen--råmaterialet--kunde säljas för som metall och
icke som penningar.

Men äfven efter detta skedde mycket bedrägeri. Skälmar skuro af
kanterna och hamrade sedan ut mynten, så att många af dem blefvo
mycket lätta. En intelligent fransman fann då på att randa kanterna på
mynten, hvarigenom detta bedrägeri hindrades, och civiliserade
nationer hade slutligen det mynt, som ännu består och är det
fullkomligaste hittills kända, därför att det är af högt värde i sig
själft och är underkastadt minst förändring. Det mest idealiskt
fullkomliga föremål att använda som »pengar» är ett, som icke
förändras. Det är af väsentlig vikt för alla arbetare, såsom farmare,
handtverkare och andra som lefva af sina händers verk, ty intet
underlättar så spekulationen vid varuutbyte som »pengar» med växlande
värde, och den stora massan af folket blir alltid ett offer för de få,
som spekulera i pengar och bäst förstå spelet.

Intet är så ofördelaktigt för farmaren och löntagaren som att i utbyte
för produkter eller arbete erhålla pengar, som ändra värde. De äro i
samma ställning som farmaren till bodägaren, såsom nyss omtalats.

Ni vet alla att fisken icke stiger upp till flugan i lugnt väder. Det
är när vinden blåser och ytan är grumlad, som det stackars offret tar
lockhetet för en verklig fluga. På samnma sätt är det inom
affärsvärlden. Det är under oroliga tider, då priserna stiga och
falla, då värdet af den artikel, hvilken användes som pengar, dansar
omkring--upp i dag och ned i morgon--och ytan är grumlad, som den
skicklige spekulanten fångar sina fiskar och fyller sin korg med
offren. Därför äro farmaren, handtverkaren och alla löntagare mest
intresserade af att den artikel de erhålla som pengar har ett fixeradt
värde.

När bruket af metall somn pengar infördes, befanns att mer än två
metaller voro nödvändiga. Man kunde icke göra ett guldmynt för en
mindre summa än en dollar, emedan myntet skulle bli för litet; och vi
kunde icke bruka ett silfvermynt för mer än en dollar, emedan myntet
skulle bli för stort. Sålunda måste vi använda en mindre värdefull
metall för små summor, och vi togo silfver. Men vi kommo snart
underfund med att vi icke kunde använda silfver för mindre än
tio-centsmynt och voro tvungna att välja någon annan metall för mindre
mynt. Vi måste ha en mindre värdefull än silfver och togo en blandning
af nickel och koppar till fem-centsmynt, men för ett- och
två-centsmynt var till och med nickel för dyrbart, och vi måste taga
enbart koppar till dessa--vikten lades så att metallen i hvarje mynt
motsvarade det värde regeringens stämpel å detsamma utvisade.

Ett kopparmynt på en cent skulle således innehålla koppar för en cent,
och femcentsmynten motsvara värdet i nickel och koppar; men enär
nickel och koppar växla i värde från dag till dag, ännu mera än
silfver, är det omöjligt att i hvarje mynt få det exakta värdet. Om
det vore exakt den ena dagen och priset på nickel och koppar som
metaller steg i marknaden, skulle mynten med stor profit smältas ned
af män, som gjorde affärer i dessa metaller, och ni skulle icke ha
några mynt kvar. Därför måste vi beräkna prutmån och alltid taga litet
mindre metall i dessa mynt än för det värde de representera.  Därför
kallas dessa småmynt i penningens historia för »mynttecken».  Det är
ett »tecken» för så och så mycket guld. Den som har ett visst antal
nickelslantar måste för dem få en god gulddollar, så att de säkert
fylla syftet som pengar. De respektive nationerna bestämma i allmänhet
en gräns för bruket af »mynttecken» och göra dem till lagligt
betalningsmedel för en obetydlig summa. I Britannien, till exempel,
kan ingen förmå en person att taga »mynttecken» för mer än tio
dollars, och alla silfvermynt bli där klassificerade som »mynttecken».

Jag kan icke föra er längre in i penningens historia, emedan vi i de
myntpräglade metallerna kommit till punkt; men jag har dock något att
ytterligare säga er om denna sak.

Ehuru man kunde tro att vi i präglade metallmynt nått fullkomligheten
och att därigenom den stora massan af folket icke skulle kunna bli
bedragen på hvad som är af så stor vikt för dess välbefinnande--»äkta
penningar»--fanns likväl ett sätt att lura folk äfven då sådana mynt
användes. Myntens värde har ibland blifvit »förfalskadt» af nödställda
regeringar efter utarmande krig eller farsoter, då länderna varit
alltför fattiga och svaga för att hämta sig efter olyckorna. Ett
sådant »förfalskadt» mynt äger icke nog metall för den summa, som
regeringens stämpel angifver. Det finns intet nytt i denna praktik,
hvilken alltid narrar massan. Den är mycket, mycket gammal.
Femhundrasjuttiofyra år före Kristi födelse använde grekerna
»förfalskade» mynt. Likaså romerska kejsarna då de voro i ekonomiskt
trångmål. England använde »förfalskade» mynt år 1300. Skotlands mynt
var en gång så nedsatt i värde, att en dollar gällde endast tolf
cents. Irländska, franska, tyska och spanska regeringarna ha alla
försökt att »förfalska» mynt, då de icke kunde påtvinga folket
ytterligare direkta pålagor. Det var alltid sista resursen att
tillgripa »förfalskade» mynt. Dessa händelser inträffade för länge
sedan. Nationer af första rang falla icke så djupt i våra dagar. Jag
måste stanna för att göra ett undantag från detta påstående. Jag böjer
mitt hufvud i blygsel då jag nedskrifver namnet--Förenta staternas
republik. Hvar och en af dess silfverdollars är ett »förfalskadt
mynt». När en regering släpper ut »förfalskade mynt», tar hon afstånd
från allt, somn erfarenheten visat vara sundt, i fråga om penningar.
Sund finans kräfver att regeringen endast bestyrker det verkliga
värdet af hvarje mynt, som utsläppes från myntverket, så att folket
icke blir bedraget. Hvarje gång regeringen stämplar ordet »En dollar»
på 371 1-4 gran silfver stämplar hon en lögn--silfret i den är i dag
icke värdt en dollar, utan endast sjuttioåtta cents.

En annan missuppfattning i penningfrågan, som ofta bragt nationer i
svårigheter, är föreställningen att en regering kan »göra pengar»
endast genom att stämpla vissa ord på papperslappar, liksomn man kan
»göra pengar» genom att skrifva en anvisning att betala hundra dollars
vid anfordran. Men ni vet att om ni gör det, så gör ni icke »pengar»,
utan ni gör »en skuld». På sammna sätt handlar den regering, som ger
sitt löfte att betala. Och det går för regeringen som för den
enskilde, om sådana anvisningar utsläppas i för stor skala: De betalas
sällan. Fransmännen gjorde så under revolutionen, och nyligen funno
Sydstaterna på att »göra pengar» i så riklig mängd, att de utsläppta
sedlarna knappt äro värda papperet de äro tryckta på. Hvarje
erfarenhet af detta slag har bevisat att pengar icke kunna »göras»
utan att bakom dem står värde. Vårt eget land släppte ut sedlar, och
andra nationers folk köpte dem för fyrtio cents för dollarn, oaktadt
de betingade sex procent ränta i guld, så stor var fruktan att äfven
detta lands sedlar skulle visa sig icke vara ett undantag från det
öde, som drabbar sådana säkerheter utsläppta under bekymmersamma
tider. Endast därför att regeringen strängt höll sitt ord, betalade
räntan och summan i guld och aldrig i silfver eller till nedsatt kurs,
har värdet af dess bonds stigit och Förenta staternas kredit står
högst i hela världen, högre till och med än Storbritanniens. Det har
aldrig funnits en mera träffande illustration till den gamla sanningen
att i pennningfrågor, som i alla andra, är »honesty the best policy» =
ärlighet varar längst. Vår regering släppte äfven ut några sedlar,
bekanta under namnet »greenbacks» (= grönryggar). Men de visa män, som
gjorde detta, sörjde för att anskaffa en fond af etthundra millioner
dollars i guld för att inlösa dem, så att hvem som helst som har en
greenback kan gå till banken och utbyta den mot en dollar i guld.

Men jag skall nu tala om för er en annan egenskap, som denna
metallbasis visat sig äga och som ni skall finna det svårt att tro på.
Hela världen har ett sådant förtroende till dess oföränderlighet i
värde, att därpå uppförts, som på en klippfast grund, ett torn af
»kredit», så högt, så vidsträckt, att allt silfver och guld i Förenta
staterna och alla greenbacks och sedlar, utsläppta af regeringen,
endast utgöra åtta procent af landets penningomsättning. Gå in på en
bank, i en fabrik, i en verkstad, butik eller kontor, och ni skall
finna att för en affärstransaktion på ett hundra tusen dollars endast
åtta tusen dollars i pengar behöfs, och detta endast för obetydliga
inköp och betalningar. Nittiotvå procent af affärer uppgöras med små
papperslappar--checker eller växlar. På denna basis hvila således
alla regeringens bouds, statens, provinsens och stadens bonds samt de
tusen millioner bonds, hvilkas försäljning möjliggjort byggandet af
vårt stora järnvägssystem därtill komma äfven tusentals millioner
besparingar, som af den stora massan insatts å sparbanker och af dessa
banker utlånats till olika företag och hvilka måste återbetalas med
»äkta pengar», eljes skulle den, som åt banken anförtrott sina
besparingar, bli lidande.

Landets affärer och penningomsättningar förmedlas sålunda numera icke
med pengar--med själfva artikeln. Alldeles som i forna dagar, då
varorna icke längre utbyttes mot hvarandra, utan en metall, kallad
»pengar», förmedlade bytet, så användes nu icke metallen--»pengar».
Köparens check eller växeln på en bank--en liten bit papper--är
allt som behöfs mellan säljaren och köparen. Hvarför tages denna bit
papper af säljaren eller den som har en fordran? Därför att
emottagaren är säker på att om han behöfde den artikel som papperet
representerar--guldet--så skulle han få den. Han är också säker på
att han icke behöfver detta guld och hvarför? Därför att hvad han
önskar köpa, kan han betala med en check, en likadan liten
papperslapp, i stället för guld; och sedan--det viktigaste af allt
--litar hvar och en på basisartikelns konstanta värde. Kom ihåg att
en stegring i värde vore lika olycksbringande som ett fall; konstant
värde är för massan af folket hufvudegenskapen hos »pengar».

När därför folk begär att mer »pengar» skall släppas ut i allmänna
rörelsen--det vill säga mer af den artikel vi bruka som förmedling
vid varuutbyte--inser ni att det icke egentligen är »pengar» som
behöfs. Ingen, som har haft hvete eller tobak eller något annat att
sälja, har någonsin haft obehag af att köparen saknat pengar vid
uppgörelsen. Vi hade nyligen här i landet en mycket svår rubbning i
våra finansiella förhållanden. »Pengar», sades det, funnos icke att
tillgå för affärsändamål; men det var icke själfva metallen som
fattades, utan »kredit», förtroende, ty därigenom, som ni har sett,
ske alla affärer, utom mindre köp och betalningar, hvilka icke kunna
få namn af »affär». I dag kan affärsmannen icke visa sig ute på gatan,
utan att bli antastad af folk, som ber honom taga denna »kredit» för
mycket låg ränta; för 2 procent kan »kredit» dagligen erhållas. Det
har icke varit någon skillnad på penningtillgången i landet; den var
lika stor i Januari som i Mars.  Det var således icke brist på pengar
som orsakade rubbningen. Själfva grundvalen, hvarpå de nittiotvå tusen
af hvarje etthundra tusen dollars hvila, var hotad. Verkliga »pengar»
--mynt och sedlar--hänföras, som vi ha sett, till de åttatusen
dollars. Här kommer den allvarligaste faran af att krångla med
basisartikeln. Ni rubbar den grundval, hvarpå nittiotvå procent af
landets affärsföretag hvilat--förtroende, kredit--och indirekt de
åtta procent, hvarmed affärer uppgöras i metall eller sedlar; ty
myntstandarden är grunden för all affärsrörelse, både för de nittiotvå
tusen och de åttatusen dollars.  Så att ni inser att om denna grund
blir underminerad, så vacklar hela den stora byggnaden, hvarpå allt
affärslif hvilar.

Jag har nu kommit till slutet på mitt tal om »pengar». Vi skola nu
tillämpa fakta på den nuvarande situationen och komma genast in på
silfverfrågan, den viktigaste af alla och hvilken kräfver hela er
uppmärksamhet. Ni har sett att människor användt olika föremål som
»pengar» och förkastat dem, då bättre erbjudit sig, samt att de
slutligen nått till stämplade mynt af värdefull metall såsom det
fullkomligaste. Af civiliserade nationer brukas endast två slags
metall som myntstandard--guld i några länder och silfver i några.
Intet land kan ha mer än en myntstandard. Århundraden tillbaka antogs
silfver som myntfot i Kina, Indien och Japan samt nyligen i
Syd-Amerikas republiker; det bibehålles fortfarande i dessa länder.
Under dåvarande förhållanden var det ett klokt val; silfver stod i
dubbelt så högt pris som nu och motsvarade en landtlig befolknings
behof.

Europas förnämsta nationer och vårt eget land, med dess starkt
utvecklade affärslif, insågo nödvändigheten af att använda en
värdefullare metall som standard och valde guld. Men då silfver i
många delar af världen användes som standard och som skiljemynt i
guldbasisländerua, befanns lämpligt att nationerna kommo öfverens om
att fastslå ett värdeförhållande mellan guld och silfver, sålunda att
femton och ett halft uns silfver skulle motsvara ett uns
guld. Nationerna försökte icke att gifva silfret något konstladt värde
utöfver dess verkliga och kommo dessutom öfverens om att inlösa alla
silfvermynt, som blifvit utsläppta, mot guld till det fixerade
värdet. Allt gick bra med detta system under en lång tid. De mera
framstående nationerna på guldbasis, de mindre framstående på
silfverbasis, och alla parter funno sig belåtna med förhållandena.

Hvad har då framkallat denna silfverfråga, som alla diskutera? Just
detta faktum, att medan tillgången och därför värdet af guld blef
oförändradt upptäcktes stora silfvergrufvor, märkliga förbättringar
gjordes i grufdriften och ännu märkligare vid bearbetningen af
silfvermalmen. Och då mer och mer silfver producerades med mindre
kostnad, föll det naturligtvis i värde; ett uns, som 1872 var värdt 1
dollar 33, kostar i dag bara 1 dollar 04. Det har dansat upp och ned;
det har förlorat fastställdt värde. I alla länder med silfverstandard
ha följaktligen uppstått oro och svårigheter. I Indien, med dess
tvåhundraåttiofem millioner människor, är frågan mycket allvarsamn,
och ni vet hurudan ställningen är i Syd-Amerikas republiker genom
detta prisfall på deras basisartikel. Äfven Europas nationer, hvilka
äga guldstandard, beröras störande af denna silfverfråga, ty under
öfverenskommelsen att beräkna femton och ett halft uns silfver värdt
lika mycket som ett uns guld blefvo några af dessa nationer
öfverhopade med enorma kvantiteter silfver. Många af dem sågo för
flera år sedan hvad som skulle komma och togo sig till vara för
silfver, andra gjorde sig af med hvad de hade och höllo sig strängt på
guldstandarden; men ännu finnas i Europa elfvahundra millioner
silfverdollars, oberäknadt förrådet af småmynt i silfver. Man kan utan
risk att narras våga säga, att tjugofem uns silfver skulle i handeln
motsvara ett uns guld, i stället för den femton-och-ett-halft-unsbasis
som öfverenskommelsen stadgat.

Europa har allvarligt kämpat för att bli kvitt silfret. 1878 stängde
den s. k. latinska myntkonventionen--Frankrike, Belgien, Italien,
Schweiz och Grekland--hvilken fixerat priset på silfver, sina
myntverk för silfver som lagligt betalningsmuedel. 1873 och 1875
räddade sig Sverige, Norge och Danmark undan silfverstörtfloden och
stå nu på säker guldbasis. Holland tog också 1875 sin standard i guld.
Österrike-Ungern har icke myntat silfver sedan 1879, med undantag af
ett litet förråd af »silfverthaler», afsedt för den levantinska
handeln. Äfven det halfciviliserade Ryssland greps af oro, skyndade
sig undan den hotande silfverfaran och inställde år 1870 all vidare
myntning af den farliga metallen, utom några småmynt för Kinas
räkning. Ni ser nu, att alla dessa länder, som ha försökt silfver och
erfarit hur mycket ondt det medför, af all makt sträfva efter att bli
det kvitt. För tretton år sedan har silfver blifvit drifvet ur deras
myntverk, ty under denna långa tid ha inga silfvermynt som fullt
lagligt betalningsmedel blifvit utsläppta i Europa. Det är endast vår
republik, som djärft störtar sig djupare in i silfvernmyntningens
faror. När vi ha haft de äldre nationernas erfarenhet, skola vi,
liksom de, önska att kunna stanna på vägen utför, om det icke är för
sent. Silfver bringar alltid oro. Hvad de skola göra med sitt silfver,
som har fallit så mycket i värde, är ett allvarsamt problem i alla
dessa länder; det hänger som ett mörkt moln öfver ländernas framtid.

Flera konferenser, till hvilka Förenta staterna skickat delegerade, ha
hållits under de senaste åren för att utröna, om icke de förnämsta
handelsnationerna skulle kunna enas omn ett nytt guldvärde för
silfver. Men slutet har alltid varit, att faran var för stor,
tillgången och värdet kunde icke beräknas.

Måhända kunde det falla så mycket att tjugufem eller trettio uns icke
skulle vara värda mera än ett uns guld; det är omöjligt att veta. Då
vårt land redan gått så långt på den farliga stråten, att det har
fyrahundraåttiotvå millioner dollars i silfver som fallit i värde,
hade vi att rådgöra med våra kamrater olyckan och närvara såsom
kreditorer vid sammanträden, där man sökt upphjälpa en stackars
gäldenärs affärer.

Måhända frågar ni er själfva, hvarför jag icke, då jag talar om
Europas länder i förhållande till silfver, nämner den summa, som vår
förnämste rival, Storbritannien, håller i reserv? Lyssna ett ögonblick
och tänk sedan allvarligt på svaret. Icke en dollar. Frankrike har
icke mindre än sexhundrafemtio millioner silfverdollars i sin bank;
men hvarje dollar Britannien äger är i den enda oföränderliga,
konstanta grundartikeln--guld. Som en vis gammal fågel sitter det
kära mnoderlandet på sin pinne och hvisslar munutert åt alla dessa
silfverbekymmer. Det har gjort London till världshandelns medelpunkt.
Om något köpes eller säljes i främmande länder, begäres en växel på
London, därför att hvar och en vet att den blir betald med guld. Kloka
män vilja icke veta af en växel på Paris eller Wien eller New York.
Hvarför? Därför att nationerna, som dessa städer representera, ha
blifvit utsatta för stor risk genom sina silfverförråd och skola
måhända genom lagstiftningen söka få växlarna betalbara i denna
metall, som fluktuerar så betydligt i värde.

Jag önskar att folket i Förenta staterna ville ge noga akt på
Storbritannien. Det sköter sig själft. Det behandlar de silfverlastade
nationerna med kall höflighet på dessa konferenser, som det nådigt
nedlåter sig att bevista, endast därför att Indien, öfver hvilket det
regerar, olyckligtvis har silfverstandard; eljes skulle det troligen
afslå inbjudningen. När de andra tala om att fixera ett guldvärde på
silfver, säger det, att det verkligen inte vet hvad det skall bestämma
sig för i denna sak. Hvad det af hela sin själ åstundar, är att
Förenta staterna skall sjunka allt djupare ned i sitt silfver, tills
återgång är omöjlig, och så behåller Storbritannien sin gamla politik,
som ställt det främst i finansvärlden. Dess enda möjliga rival finns
icke i Europa, utan här i Förenta staterna.  Hvilken stolthet för
Britannien, om vårt land kunde bringas ned till en silfverbasis--
tvingadt att afstå från den enda standard, som kan ge en nation plats
i första ledet inom affärsvärlden. Silfver åt republiken, guld åt
monarkien--det är hvad Storbritannien hoppas det skall komma till,
men som hvarje amerikanare bör besluta sig för att så icke skall
ske. Regeringar kunna utfärda hvilka lagar de behaga rörande silfver
--världen bryr sig icke om dem. Hvarje affärstransaktion mellan
nationer fortsätter att uteslutande baseras på guld--ingenting annat
än guld--och upphör icke därmed. Detta vet Britannien och handlar
därefter.

Jag tycker att jag hör er förtrytsamt fråga: »Hur kom vårt land att ha
trehundratolf millioner silfverdollars i sina kassahvalf, liksom
Frankrike, i stället för att ha reservfonden i säkert guld, som vår
rival, Britannien, då vi liksom Britannien ha guld till vår
myntstandard?» Det är en fråga, som hvarje farmare, hvarje arbetsträl
skulle göra och fordra ett svar af sin representant i kongressen.
Svaret är lätt gifvet. Här har ni historien. Silfver hade, som vi ha
sett, fallit i värde och syntes ytterligare falla. Europas nationer
voro belastade med många hundra millioner dollars och ängsliga att bli
af med dem; ägare af silfver och silfvergrufvor blefvo oroliga och
alla sporde hvad som skulle göras för att hålla uppe den fallande
metallen. Regeringen var tydligen den enda makt, som kunde gripa in;
och i detta syfte insatte silfverintressenterna hela sitt inflytande
och alla sina resurser med tyvärr alltför lysande framgång. Massan af
folket framställdes såsom gynnsamt stämd för silfver. Om det är sant,
så handlade hon, förledd af spekulanter, rakt emot sina egna fördelar.

Första lagen omn silfvervärdet utfärdades af lagstiftningen år 1878.
Den ålade vår regering att köpa åtminstone två millioner uns silfver
hvarje månad, under det alla andra regeringar hade upphört att mynta
silfver, af fruktan för dess snabba växling i värde. Silfvermännen
påstodo att dessa köp skulle stegra metallens värde; men hade de rätt?
Nej. Det ökade icke priset. Hvad var nu att göra? »Ah!» sade dessa
silfvertungade spekulanter, »orsaken är att regeringen icke gått långt
nog--öka bara summan. Låt regeringen köpa fyra och en half million
uns i månaden af vårt silfver, i stället för två millioner i månaden;
det skall taga allt som landets grufvor kunna lämna och mera till, och
så måste silfver stiga i värde». De hade rätt i sitt påstående att
fyra och en half million i månaden är mer än totalafkastningen af
Förenta staternas silfvergrufvor; och då åtta à tio millioner silfver
hvarje år användes till andra ändamål än myntning till »pengar»,
återstå icke mer än, låt oss säga, fyra millioner i månaden till
myntning. Många trodde att om regeringen köpte så mycket silfver, så
skulle priset stiga. Och så skedde äfven, därför att många af de
missledda köpte silfver på spekulation innan billen utfärdades.
Silfver steg från 90 till 121--nästan till sitt gamla värde i guld.

Men hvad blef resultatet af den nya lagen? Att silfver åter sjönk från
121 till 97, och där stå vi igen. I stället för att vara kvitt
silfverbekymren, som Britannien är och vi skulle ha varit, ha dessa
män lyckats att redan betunga regeringen med trehundranittio millioner
dollars af sitt silfver, och vi äro lika illa däran som Frankrike, men
med denna skillnad:

Frankrike och andra nationer slutade visligen för tretton år sedan att
öka sin silfverbörda, medan vår regering ökar sitt förråd hvarje månad
med fyra och en half million uns, litet mer än denna siffra i dollars.
Förenta staterna gör sitt bästa att ignorera silfrets förändrade kurs
och likställa det med guld, i motsats till uppfattningen hos alla
andra nationer af första rang. Vi skulle således vara tvungna att köpa
icke endast hvad våra egna grufvor producera, utan äfven en stor del
af hvad hela världens grufvor producera och silfverproduktionen är
stor nog att göra ett hundra sextioåtta millioner af våra
silfverdollars per år; och därtill måste vi vara beredda att köpa de
elfva hundra millioner dollars, som Europas regeringar äro betungade
med och äro så ifriga att få sälja.

Långt ifrån att regeringens inköp af silfver har ökat värdet, skulle
regeringen icke i dag kunna sälja de trehundratretton millioner
dollars, som ligga förvarade i hennes kassahvalf, utan att förlora
några millioner på det pris silfverägarna erhållit. Ni skall knappast
kunna tro, att skattkammarens räkenskaper utvisa, att regeringen gjort
en profit af sextiosju millioner på sina silfverköp. Detta beror därpå
att silfret i en dollar icke kostat mer än åttio cents. All denna
»profit» är endast skenbar. Ni ser att nationen har blifvit inledd i
okloka silfverköp. Fyra och en half million af edra förtjänster
betalas hvarje månad i skatter, icke för regeringens konstitutionella
ändamål, utan för att hjälpa upp en metall, genom att betala högre
priser för den än den eljes skulle betinga. Er regering brukas som
verktyg för att rikta silfverägare och silfvergrufvor. Detta är
visserligen illa, men knappast värdt att nämna i jämförelse med faran
af den panik och olycka, som skulle bli följden af att bannlysa den
stabila guldstandarden och införa den föränderliga silfverstandarden.

Republiken hade slafveriets vanära, men afskaffade det. Tills i år
hade hon vanäran, att ingen lag skyddade andras än hennes egna
medborgares litterära skapelser. Denna skam är också utplånad, men
stället har hon fått »förfalskadt mynt».  Den stora republiken släpper
ut ohederligt mynt och är den enda nation i världen, som gör det, utom
Mexiko, som ännu myntar litet silfver.  Men medan skammen är öfver
oss, ha vi ännu i väntan det »förfalskade myntets» finansiella
olyckor. Fastän regeringen släpper ut »förfalskadt mynt», emottager
hon det som värdt en dollar i skatter och tullar och gör det till
lagligt betalningsmedel; sålunda går det för närvarande från hand till
hand som dollars värde. På så sätt har regeringen varit i stånd att
hindra värdenedsättningen. Huru länge hon kan fortsätta att släppa ut
dessa fyra och en half millioner hvarje månad och hålla dem i
guldvärdet, kan ingen säga. Men en sak är klar: slutligen måste bördan
bli för tung och, såvida silfver icke stiger i värde eller dollarn
innehåller nog för att representera värdet i guld eller regeringens
inköp af silfver hejdas, så måste vi förr eller senare sjunka från
guldstandarden ned till Argentinas och andra sydamerikanska
republikers ståndpunkt.

Detta bli ovillkorligen följden, när världen börjar förlora tron på
regeringens förmåga att vid anfordran inlösa de utsläppta mynten med
guld. Föreställ er, att några af er beslutit att frakta en stor
timmerstock från skogen och togo, med böjda nackar, bördan på edra
skuldor, och någon så uttalade tvifvel på att ni skulle orka framn
under tyngden; föreställ er vidare att två eller tre ibland er började
kasta tveksamma blickar på hvarandra och till sist beslöto att smita
undan--hvad skulle följden bli? Bristen på förtroende skulle
troligen resultera i att de, som voro nog dåraktiga att fortfarande
söka släpa på bördan, krossades under den. Det förhåller sig på samma
sätt med den ömtåliga frågan om värdeberäkning. Ett par spekulanter
eller »goldbugs» besluta att, komma hvad som vill, skola de sätta sig
och sitt i säkerhet.

Äfven hos de vågsammaste insmyger sig ett tvifvel på huruvida Förenta
staterna ensam kan taga världens börda på sina skuldror och bära den,
när alla de andra nationerna äro rädda att försöka det och då ingen
nation i världens historia någonsin har lyckats att ge permanent värde
som myntstandard åt en metall, som icke i sig själf har detta värde.
Märk detta: Vår regering har endast kunnat göra detta med sina
silfverdollars, därför att endast ett begränsadt antal blifvit
utsläppt och hon har varit i stånd att inlösa dem med guld--alldeles
som ni kunde taga ett stycke papper och skrifva på det: »Detta gäller
för en dollar och jag förbinder mig att betala den». Frågan är: Huru
länge skulle ni få folk att ta emot dessa lappar i stället för
dollars? En misstänksam person kunde snart undra, om ni inte släppte
ut för många. Och papperslapparna skulle förlora anseende; folk skulle
börja tvifla på att ni kunde vid anfordran betala alla dessa utlofvade
dollars. Från detta ögonblick skulle ni icke kunna utlämna flera. Just
så är det med regeringar: alla kunna hålla sitt skiljemynt i omlopp,
ehuru det icke innehåller metall till det åsatta värdet; och det är en
ömklig regering som icke kan gå litet längre och förmå världen att
emottaga något i form af »pengar», som endast delvis är det. Men kom
ihåg, att hvilken regering som helst skall snart uttömma sin kredit,
om hon fortfar att utsläppa som »pengar» något, som icke har verkligt
värde som metall hela världen öfver. Hvarje nation har eventuellt måst
mynta om »förfalskade mynt» eller förkasta sina obligationer och gå
igenom farorna och skammen som åtfölja förlorad kredit och ställning.
I många fall inlöstes aldrig de »förfalskade» mynten, de stackars
människorna som innehade dem voro tvungna att taga förlusten.

Det finns likväl en förtjänstfull punkt hos den nuvarande silfverlagen
som, om den icke förändras, kan hejda utsläppandet af ännu flera
»förfalskade silfverdollars». Den föreskrifver att två millioner af de
fyra och en half millioner uns silfver, som inköpas hvarje månad,
skola inyntas till pengar för ett år. Enligt detta skulle endast den
summan myntas, som befanns nödvändig för att inlösa de utsläppta
sedlarna. Men då personer föredraga sedlar framför silfver, blir liten
eller ingen myntning af silfverdollars behöflig och endast sedlar, som
inlösas med silfver, skola utsläppas. När regeringen slutar att mynta
silfverdollars, skall hon stå inför folket i sin rätta karaktär: en
vidlyftig spekulant i silfver eller, rättare, ett verktyg för
silfverspekulanter, som hvarje månad staplar upp i sina kassahvalf
fyra och en half millioner uns, icke i form af »pengar», utan i
tackor. Helt säkert kan detta icke undgå att väcka folket till insikt
af sakernas verkliga ställning och framtvinga en fordran på att den
vågsamma spekulationen måste få ett slut.

Men det är i hvarje hänseende mindre farligt att låta silfret ligga i
tackor än att mynta det till »förfalskade dollars», därför att det i
framtiden underlättar mnyntningen af ärliga silfverdollars det vill
säga mnynt, som innehålla så mycket silfver att det motsvarar myntets
nomninella värde. I stället för 371 gran silfver skulle 450 eller 460
bli användt. Det är just den sumnma regeringen får för hvarje dollar.
Ingen lagstiftningsmakt kunde vara till större välsignelse för den
stora massan af landets befolkning. Men frånscdt det materiella
intresset står något mycket högre på spel--republikens heder.
Regeringens stämpel skulle endast bestyrka kvad som är sant.

Jag tror icke att det finns många män i Förenta staterna, med undantag
af silfverägare, som skulle rösta för silfver i stället för guld som
värdestandard. Om folk förstod att frågan gäller hvilken af dessa
metaller--guld eller silfver--som skall väljas till myntstandard,
så skulle röstningen nästan enhälligt vara till guldets förmån, så
tydlig är dess öfverlägsenhet. Silfrets försvarare påstå att de icke
alls hafva för afsikt att rubba guldstandarden, de vilja endast
upphöja silfret och gifva det den ställning guld har som pengar. Men
ni kunde lika gärna tänka er två hästar komma in som »den förste» i en
kapplöpning eller att ha två »bäste» af något. Ni kan lika gärna söka
införa två nationalflaggor i ett land. Lika bestämdt som en medborgare
måste välja det banér under hvilket han står eller faller, lika
bestämdt måste han välja guld eller silfver som sin finansiella
standard. Standardartikeln kan icke dela sin tron med något annat,
lika litet som stjärnbaneret kan dela sitt herravälde med någon annan
flagga i sitt eget land. I fråga om pengar gäller denna lag: Den
sämste drifver den bäste på flykten. Skälet härtill är ganska klart.

Antag att ni får en femdollar i guld och fem dollars silfver, och
tvekan uppstår om ett kongressbeslut verkligen har kraft att alltid
uppehålla silfret till samma värde som guldet, så skola kanske
nittionio af hundra tänka att lagen kan ge permanent värde åt silfret,
hvilket det icke äger i sig själft. Men en man af de hundra har sina
tvifvel om saken. Ju mer en person vet om »pengar», dess mera tvifvel
hyser han; och fastän ni icke har några tvifvel, kan dock den
omständigheten att jag har sådana föranleda er att säga: »Kanske han
har rätt; det är möjligt att jag har orätt. Jag tror att jag i morgon
skall ge Smith detta silfver för mina specerier och ge min hustru
detta vackra guldmynt att gömma. Det behöfver ingen kongressakt--
alla kongressakter i världen förmå icke minska dess värde; metallen i
det är värd fem dollars öfverallt i världen, oberoende af regeringens
stämpel; dessa fem silfvermynt äro endast värda tre dollars och
sjuttiofem cents som metall. Ja, jag skall ge Smith silfret--guld är
godt nog åt mig».

Och ni kan vara säker på att Smith skyndar sig att öfverflytta silfret
på Jones. Många skola handla på detta sätt och guldet i landet skall
försvinna ur handeln och endast silfver skall cirkulera; hvarje
person, som emottagit det, skyndar sig så fort som möjligt att ge det
åt en annan, och sålunda hålles det i ständigt omlopp. Men hvarje
person, som får ett guldmynt, behåller det och hindrar det sålunda
från att cirkulera. I stället för att få mera pengar genom en lag, som
skulle gifva silfver ett artificiellt värde, ha vi i själfva verket
mindre pengar i omlopp. De sjuhundra millioner i guld, som nu äro i
omlopp ute och hvilka utgöra basis för allting, skola snart försvinna,
--kreditbyggnaden, som uppförts därpå, rubbas, och massan af folket
tvingas att emottaga silfverdollars, värda endast sjuttioåtta cents, i
stället för att som nu kunna inlösas med guld och alltid värda
etthundra cents. Kom ihåg att jag sagt er, att nittiotvå procent af
alla penningaffärer bero på att personer ha absolut tro på att
pengarna ha konstant värde.

Släpp ut af »förfalskadt» mynt etthundra dollars mer än hvad alla
människor äro säkra på är af samma oföränderliga värde som guld, och
ni har panik och finansiell revolution öfver er. Dessa pengar, som
endast kunna brukas i åtta procent af våra obetydligaste
affärstransaktioner, kunna lätt öfversvämma landets viktigaste
affärsföretag genom att rubba krediten, hvarpå de nittiotvå procenten
hvila. Att alltid vara trygg från fara är att endast släppa ut sådana
pengar, hvilka verkligen ha det värde, som är stämpladt på dem. Så
noggrant fasthåller Britannien, vår enda rival, vid denna princip, att
hon just nu ger ut två millioner dollars för att mynta om guldmynt,
som genom slitning förlorat ett par cents värde. Regeringens stämpel
måste alltid tala sanning. Republiken borde icke vara mindre noggrann
om sin heder.

Som vi ha sett, blefvo silfvermännen besvikna i sitt hopp att
kongressbesluten skulle hjälpa upp silfvervärdet. Två gånger har
regeringen förmåtts att gå in på deras begäran, i förlitande på deras
försäkran att landet därigenomn skulle komma ur det farliga läget--
två gånger har hon blifvit bedragen. Ni skulle kunna tro att
silfverägarna nu medgifva sitt misstag och vilja hjälpa regeringen att
återvinna fast mark med så liten förlust som möjligt. Långt
därifrån. De ha i stället tagit ett mycket djärft steg och sökt förmå
kongressen till den åtgärd ni så mycket hört talas om: »fri myntning
af silfver». Hvad betyder nu detta? Det betyder att vår regering
skulle af lagen tvingas att öppna sitt myntverk och taga allt det
silfver, hvarunder Europas regeringar digna, och en del af allt
silfver, som produceras i världen, och gifva för hvarje sjuttioåtta
cents värde däraf ett af dessa mynt, som ni tvingas att emottaga som
en fullgiltig dollar för ert arbete eller edra produkter. Det betyder
att den europeiske köpmannen skall skicka silfver hitöfver, få det
myntadt i våra myntverk eller erhålla en silfverdollarsedel för det
och sedan köpa en hel dollars värde af ert hvete eller korn, eller
något annat han vill ha, för det silfver som endast skulle gälla
sjuttioåtta cents i Europa eller på andra ställen i världen. Europa
gör detta dagligen just nu i Indien, Argentina och andra länder med
silfverbasis. Den engelske köpmannen köper hvete i Indien på nedsatt
silfverbasis, tar det till Europa och säljer det på guldbasis. Han
betalar sålunda så lågt för indiskt hvete, att det i Europa blifvit en
farlig konkurrent till vårt, hvilket beror därpå att genom silfrets
sjunkande i värde får den indiske farmaren liten betalning för sina
produkter.

Det är endast några få månader sedan silfverlagen, som ålägger
regeringen att mer än fördubbla sina inköp, utfärdades, och redan ha
åtta millioner dollars i silfver mer än vi ha exporterat skickats oss
från utlandet; något okändt för oss, som alltid exporterat mera
silfver än vi ha importerat. Nu köpa vi allt som våra grufvor
åstadkomma och betungas med en hel del från Europa, där vi i stället
skulle haft guld. Under aderton dagar i april månad ha vi skickat till
utlandet nio millioner dollars i guld: så att under vår nuvarande
silfverlag har Europa redan börjat skicka oss sitt depresserade
silfver och beröfva oss vårt rena guld--ett för vårt land farligt
utbyte, som borde fylla våra lagstiftare med blygsel. Var god och
förstå, att hittills--huru skadliga de två lagstadgandena om
silfverinköp än voro--hade regeringen dock fått silfret till
gällande pris, nu omkring sjuttioåtta cents för 371 1-4 gran; och
endast denna mängd hade regeringen låtit den s. k. dollarn innehålla.
Under »fri myntning » kommer allt detta att ändras. Silfverågaren
skall då få dollarn för sjuttioåtta cents silfvervärde. I fråga om
ren, oförfalskad fräckhet har denna proposition slagit rekord. Och
ändå, när »the Farmers' Alliance» ropar på fri myntning, är det just
detta förbundet understödjer: en plan att taga från folket tjugotvå
cents af hvarje dollar och stoppa dem i silfverägarnas fickor. Säkert
skall ni alla instämma i att om regeringen gör sjuttiåtta cents
silfvervärde till en dollar, så är det regeringen och inte
silfverägarna, som skall ha de extra tjugotvå centens profit på hvarje
dollar, ifall saken lyckas. Regeringen behöfver det alltsamman; ty,
som jag redan sagt er, silfver som regeringen köper till gällande pris
skulle icke kunna säljas i dag utan med förlust af millioner.

Omn fri silfvermyntning blir lag, skola våra farmare befinna sig i
sammna ställning som den indiske farmaren; och likväl säges det, att
de gynna silfver. Om det är sant, så gifves endast ett skäl--de
förstå icke sitt eget bästa. Ingen klass af vårt folk är så djupt
beroende af guldstandardens bibehållande och af utrotandet af
silfverinköp och förfalskad myntning som farmaren, ty många af hans
produkter säljas i länder, som ha guldbasis. Om den amerikanske
farmaren går in på att taga silfver i stället för guld, så skall han
därigenom sätta Liverpoolköpmannen i stånd att köpa på en låg
silfverbasis, för närvarande sjuttioåtta cents för dollarn; och för
alla varor, som farmaren köper från utlandet, måste han betala på
guldbasis. Han måste således sälja billigt och köpa dyrt. Detta är
just hvad som vållar bekymmer i Indien och i Syd-Amerikas republiker.
Priserna för detta årets skörd lofva att bli högre, än de varit under
flera år. Se till att ni får dem på guldbasis.

Öppna våra myntverk för fri silfvermnyntning och erbjud så hvarje
människa i världen, som har silfver att sälja, ett en-dollar-mynt,
stämpladt af regeringen och dess värde--sjuttioåtta cents--
godkändt, och hvarenda silfvergrufva i världen skall bearbetas natt
och dag och hvarje kilogram silfver skyndsamt sändas till våra hamnar.
Europas nationer, med elfvahundra millioner depresseradt silfver i
sina händer, skola strax öfverflytta det på oss. De vilja ha guld för
allt hvad vi köpa af dem och beröfva oss vårt guld, under det vi taga
emot deras silfver. Med »fri myntning» i utsikt skola vi sjunka från
guld- till silfverbasis, innan lagen hinner utfärdas. Aflidne
sekreterare Windoms sista ord skola besannas:

» Antagligen förrän den snabbaste oceanvindthund kunde lossa sin
silfverlast i New York, skulle den sista gulddollarn man kunde få fatt
i vara i säkerhet i enskilda gömnmor, eller i bankernas
förvaringshvalf och skulle komma i dagen endast om högt premium
erbjödes för export».

Det är en farlig sjö vi gifvit oss ut på. Ni borde fråga er själfva,
hvarför ni skulle utsätta er guldbasis för fara från silfret. Påstår
någon att silfverbasis skulle vara bättre för er eller för landet?
Omöjligt. Så långt vågar ingen gå. Allt hvad den vildaste försvarare
af förändringen vågar säga är, att han tror att silfver kunde bli lika
godt som guld. Hvar och en vet att intet kunde bli bättrc. Låt oss
fråga, hvarför någon annan än en ägare af silfver skulle önska att
denna metall finge ett konstladt värde, som det icke har i sig
själf. Hvarför icke låta metallen silfver behålla den ställning, som
naturliga orsaker gifvit den, liksom metallerna koppar och nickel?
Hvarför skall den skattas högre, än den förtjänar? Ingen hade någon
fördom mot silfver. Det hade full rätt att täfla med guld. Fältet står
alltid öppet för det, eller för hvilken som helst annan metall att
bevisa sig bättre passa som värdebasis. Om silfver finge högre värde i
handeln och visade ett stadigare pris än guld, så skulle det snart
uttränga guldet. Hvarför icke ge metallen den ställning, som den kan
vinna i ärlig täflan?  Guldet behöfver icke »blåsas upp» af
lagstiftningen--det talar för sig själft. Hvarje guldmynt är värdt
just hvad det gäller för i alla delar af världen. Det tviflar ingen
på. Ingen förlust är möjlig, och--hvad som är lika viktigt--ingen
spekulation heller. Dess värde kan icke höj as eller sänkas. Spekulanten,
som icke har någon utsikt att förtjäna något på dess prisväxling, är
ingen vän af det. Men detta är just skälet, hvarför ni skulle hålla på
guld, som är den mest absoluta värdebevarare. Edra intressen och
spekulantens intressen äro icke desamma. Er förlust är hans vinst.

Ett af de framställda skälen, hvarför silfver skulle inköpas och
myntas, är, att landet icke har nog »pengar», och att fri
silfvermnyntuing skulle fylla bristen. Men om vi behöfva mer »pengar»,
så är guld den enda metall det är klokt att köpa. Hvarför släppa ut
edra sedlar för silfver, som faller i värde och invecklar er i okända
svårigheter, då ni för dessa samma sedlar kan få den rena,
oförfalskade artikeln själf, verkliga pengar--guld, hvilket omöjligt
kan ådraga landet förlust? Men är det sant att landet icke har nog
»pengar », d. v. s. den myntade artikel, som förmedlar utbytet af
andra artiklar? Om det är så, så är det en ny upptäckt? Vi ha icke
lidit af brist på myntade pengar under den förflutna tiden, och dock
finnes det för hvarje man, kvinna och barn fem dollars mera pengar i
omlopp, än det varit förr. Vi ha mera cirkulerande medel--
d. v. s. pengar--per person än något land i Europa, med undantag af
Frankrike, där folk icke använder checker eller växlar i så stor
myckenhet som likställda land--ett förhållande, som nödvändiggör ett
långt större förråd myntade pengar, än hvad vi behöfva. Att få så
mycket myntade pengar, som behöfs möter intet hinder, förutsatt att de
icke äro förfalskade, utan äkta; och säkraste sättet är att köpa guld
och mynta det till pengar. Icke silfver, hvars blifvande värde är så
tvifvelaktigt och som visat sig vara en så dålig spekulation för
köpare. Fråga den, som yrkar på mer pengar, hvarför icke guld vore den
bästa metallen för regeringens inköp för myntning af pengar, och hör
hvad han svarar.  Guld är lika mycket en amerikansk produkt som
silfver; våra grufvor förse oss med mer än två millioner dollars af
det hvarje månad. Han skulle icke kunna göra någon annan invändning,
än att detta skulle sänka priset på hans produkt: silfver. Han skulle
icke kunna förneka, att guld ger säkrare pengar åt folket.

Det finns ett annat försvar för silfver. Många offentliga män säga
oss, att silfvermyntning »ligger i luften», att folk vill ha det,
därför att det gör pengar billiga och att, då silfver är af mindre
värde än guld, skulle folk lättare betala sina skulder. Låt mig här
göra er uppmärksamma på en sak. Folks besparingar och egendom kunde
endast på detta sätt reduceras i värde, om guldstandarden föll. Så
länge som regeringens sedlar motsvara guld, som nu, är ingen
förändring möjlig, hur stort silfverförråd regeringen än köper och
myntar. Först när den finansiella krisen kommit och guldstandarden
dragits med i förödelsen och hvarje gulddollar var indragen och hållen
i mycket högt pris, kunde någon förändring inträffa till förmån för
den ena eller andra klassen. Om en person skulle inbilla sig, att han
kunde förtjäna något på att regeringen blef invecklad i svårigheter på
grund af sina förfalskade silfvermynt, så låt honom erinra sig att,
innan denna fåfänga förhoppning kan realiseras, måste hans regering ha
förlorat förmågan att uppehålla silfret vid sidan af guldet.

En klok sekreterare i finansdepartemanget har förutsagt resultatet:

»Denna plötsliga indragning af sexhundra millioner dollars i guld, med
åtföljande panik, skulle förorsaka en rubbning och finansiell olycka,
hvartill världen ännu aldrig sett maken; och vårt land skulle med en
gång sjunka ned till silfverstandarden, när det inte längre fanns
någon anledning till »myntning, och silfverdollars skulle sjunka till
deras råvärde».

Mannen, som söker framkalla denna olycka i hopp att få någon fördel
däraf, är tvillingbror till den, som begår ett attentat mot
expresståget för att få tillfälle att plundra, eller sätter
statsskeppet på grund för att försäkra sig om en andel i strandvraket.
Han är en svindlare och en vrakplundrare. Hans intressen äro rakt
motsatta de arbetande massornas intressen.

Man framhåller beständigt för oss, att massan af folket håller på »fri
silfvermyntning» eller åtminstone på de nuvarande silfverlagarna,
emedan hon på något sätt fått det intryck, att ju mer silfver som
myntas, dess mer skall hon få på sin lott. Låt oss se litet närmare på
den saken. När regeringen köper silfvertackor, ger hon sina egna
sedlar eller silfverdollars för dem. Hvem får dem? Ägarna af
silfvertackorna. Hur kunna de tagas ur deras fickor och stoppas i
folkets? Af hvad vi veta om silfvermännen, kunna vi icke vänta att de
skola skänka bort sina dollars till någon. Det är endast när de köpa
folkets arbete eller produkter, som de därför lämna dessa dollars till
hundra cents värde, men som kostat dem endast sjuttioåtta. Vilja de
gifva flera af dessa sjuttioåttacentsdollars, än de skulle ha gifvit
af hundracentsdollars för samma arbete och produkter? Nej, icke förrän
regeringens försök att gifva silfver ett artificiellt värde gått om
inte och våra pengar fallit i värde, då en dollar kanske icke gäller
för en half; beräknadt efter guldvärde, skulle de alltid gälla mindre
än förut.  Huru kan då arbetarnas eller farmarnas fördel tillgodoses?
Det är silfverägarna, som få hela fördelen. Detta är ju
solklart. Hittills är dollarn, som farmaren eller arbetaren emottager,
ännu värd en dollar därför att regeringen genom kraftig ansträngning
varit i stånd att uppehålla värdet. Men då »fri silfvermyntning»
inträder, måste silfverdollarn sjunka ned till sitt verkliga värde--
sjuttioåtta cents--och farmaren och arbetaren bli skändligt
bedragna. Fördelen för farmaren, handtverkaren, arbetaren och alla
löntagare är, att de pengar de erhålla skola vara af högsta värde och
icke billiga--guld och icke silfver.

Hittills ha vi hållit fast vid guld som standard. Allting i Förenta
staterna är i dag baseradt på guld, alla sedlar och silfvermnynt
motsvarande guld. Har detta varit en klok eller oklok taktik? Skulle
det nu vara bäst att kasta öfver bord guldstandarden, som de mest
framstående nationerna så ifrigt hålla fast vid, i synnerhet
Britannien, och antaga våra sydamerikanska grannars silfverstandard?
På den solida guldklippan som vår grund ha vi uppbyggt det rikaste
land i världen och det land, som nått den största utveckling i
landtbruk, industri, grufdrift och handelsföretag. Vi ha blifvit
rikligare välsignade än någon nation solen ännu lyst öfver. I intet
annat land äro arbetslönerna så höga eller massan af folket i så
burgna omständigheter. Skola vi nu afskaffa guldstandarden eller ens
röra vid den? Det är den fråga, som i dag riktas till Förenta
staternas folk.

New Yorks Evening Post är ett frihandelsorgan, men tidningen har
nyligen sagt, att den hellre ville vara med om att utfärda tio Mc
Kinleybillar än en sådan silfverbill som begärdes. Och jag, en
republikan och ifrig protektionist, säger er, att jag förr skulle
afstå från Mc Kinleybillen och utfärda faktorilagen, om jag i utbyte
kunde få den nuvarande silfverbillen upphäfd och silfver behandladt
som andra metaller.

Vid nästa presidentval, ifall jag har att välja mellan en person, som
gynnar silfver och tullskydd, och en, som gynnar guldstandarden och
frihandel, så skall jag rösta på den senare, därför att mitt förstånd
säger mig, att till och med tulltariffen är icke hälften så viktig för
landet som bibehållandet af den högsta standard för folkets pengar.

Skulle det icke vara nyttigt för er att lyssna till män, som ha ert
förtroende och som af den ställning de intagit varit tvungna att sätta
sig in i och pröfva denna silfverfråga? President Harrison är känd som
en mycket samvetsgrann man. Han är icke rik--han är fattig. Hvad som
mest ligger honom om hjärtat är att söka gagna den fattigare
arbetsklassen i hans fosterland. Han har studerat denna sak och han
säger er, att det första en förfalskad silfverdollar kommer att göra
blir att bedraga en fattig arbetare, som mottager den som betalning
för produkter eller arbete. Expresidenten Cleveland är, liksom
Harrison, en fattig karl. Hans sympatier tillhöra arbetsklassen--
massorna. Han måste studera frågan för att kunna behandla den, och
fastän många af hans parti hade blifvit dragna in i detta korståg för
silfret--tillfälligt, få vi hoppas (ty till demokratpartiets beröm
måste jag säga, att det hittills i denna sak visat sig som en trofast
vän af de bästa pengar åt folket)--Mr. Cleveland kände, att han
måste säga sanningen och fördöma frisilfvermyntningsidéen, emedan han
ansåg att den skulle skada nationens arbetare. Hans nyligen utsända
bref ger ett annat bevis på att naturen bildat honom till att gå i
spetsen--en modig man och icke en pultron. Han väger icke sina
personliga fördelar mot deras bästa, som en gång valde honom till
president. Vi kunna nämna ännu flera: Ingen dugligare, präktigare och
mera äkta demokrat än Mr. Manning och ingen dugligare, präktigare och
mera äkta republikan än Mr. Windom har någonsin handhaft nationens
finanser. Dessa män voro folkets verkliga vänner. Båda måste undersöka
silfverfrågan för att veta hvad som var bäst och handla så, att det
lände till folkets välfärd. Båda blefvo djupt bekymrade öfver den
hotande faran af »förfalskade mynt» och använde all sin makt för att
hindra kongressledamöterna från att tvinga regeringen att blottställa
arbetarnas intressen och göra dem till ett offer för spekulanter. Två
af dessa stora män ha af eder upphöjts till den högsta politiska
värdighet på jorden, och de hade och hafva framför allt hjärta för de
mångas välfärd. Att de, ehuru politiska motståndare, likväl enades i
denna fråga måste för hvarje farmare, handtverkare och arbetare i
Förenta staterna vara ett mycket talande bevis för att de, och icke
silfrets försvarare, äro hans klokaste rådgifvare.

Jag slutar med ett råd till folket. Om icke regeringen upphör att
månad efter månad belasta sig med mera silfver, eller om fri
silfvermyntning uppmuntras, så undvik silfver. Om ni lägger af något,
så låt det vara guld. Om ni deponerar något i en bank, så låt det vara
guld. Det är onödigt att den fattige utsätter sig för någon risk. Om
ni icke skyndar er, så skall ni finna att intet guld finns kvar åt er.
Spekulanter och försiktiga och initierade affärsmän skola bemäktiga
sig allt. Det bör vara ett varnande faktum, att i dag kunde inga
värdepapper sälj as som icke voro betalbara i guld. Faran står för
dörren. Hvad som än händer, så kan ni sofva tryggt på guld. Silfver
skall ge visa män onda drömmar. Vår regering kan göra mycket; hon är
ganska mäktig. Men det finns två saker hon icke kan göra: Hon kan icke
af sig själf, emot hela världen, gifva silfver ett högre värde, än det
öfverallt i världen äger i sig själft som metall; och hon kan icke
minska guldets värde. En dag skall ni kanske tacka mig för rådet, fast
jag hoppas ni icke skall få anledning att följa det.

Tro dock icke att jag förtviflar öfver republiken--aldrig. Äfven om
hon blir indragen i de svårigheter, som följa med silfver, och vi få
det lika illa ställdt som Argentinska republiken, hvarest en
gulddollar är värd två och en half silfverdollars, finns ingen
anledning att frukta för den slutliga utgången. Folkets sunda förstånd
skall snart åter införa guldbasis, och republiken skall träda fram i
första ledet bland nationerna. Men silfverexperimentet kommer att
kosta oss mycket, och det är bättre att den direkta förlusten drabbar
de få penningstarka än massan af folket. Äfven i bästa fall kommer den
senare att lida mest, män med pengar veta bättre, än andra kunna det,
huru de skola skydda sig. Jag är säker på att folket skulle kunna
hindra all denna förlust, om det endast kunde lära sig förstå frågan,
ty dess intressen, ännu mer än de rikas, ligga att få ärliga pengar
och det behöfde endast uttala sin önskan till sina representanter för
att den hotande krisen skall bli afvänd.

Silfver har, på grund af dess växlande pris, blifvit spekulantens
verktyg. Stadigt, rent, oföränderligt guld har alltid varit, och mera
nu än någonsin, det bästa medlet för att skydda den stora massan af
folket.

Jag har skrifvit förgäfves, om mina ord icke i någon mån göra klart
hvarför det är så, och om de icke kunna förmå folket att låta sina
representanter i kongressen tydligt förstå att, komma hvad som vill,
måste republikens stämpel vara sann, amerikanska folkets pengar de
värdesäkraste af alla pengar i världen, öfver tvifvel och misstankar,
och dess standard i framtiden, som det förflutna, icke växlande
silfver, utan evigt bestående guld.
  _________________________________________________________________

		       HURU FÖRMÖGENHET VINNES

(Ur »New York Tribune», den 13 April 1890)

  Fördelarna af att börja i god tid. Universitetsbildning icke
  erforderlig för ekonomisk framgång. Fattiga pojkar framtidsmännen.
  Män med affärsduglighet säkra om erkännande.

Arbetsvärlden kan indelas i två stora läger--jordbruk och industri.
I dessa göra motsatta principer sig gällande: i det förra en utsträckt
fördelning af jord ibland många, och i det senare sträfvan efter att
koncentrera affärsföretagen åt de få. Ett af de två stora misstag,
hvarpå »Fattigdom och framåtskridande»--Henry George's bok--hvilar,
är att jorden kommer mer och mer i händerna på ett fåtal. Den
enda källa hvarifrån Mr. George kunde erhålla tillförlitliga
upplysningar i saken är statistiken; och denna säger oss att år 1850
var medelstorleken af farmar i Förenta staterna 203 acres; 1860, 199
acres; 1870, 153 och 1880 reducerad ända till 139 acres. Till denna
snabba fördelning af jord ligger orsaken nära till hands. Farmaren,
som med egen arbetskraft odlar en liten farm, är i stånd att fördrifva
ur täflingen kapitalisten, som försöker att med hjälp af andra drifva
landtbruket i stor skala. Det är ett ganska egendomligt förhållande,
att i Storbritannien ha de små jordbrukarna lättare gått igenom de för
jordbruket ogynnsamma konjunkturerna än de större egendomsägarna.
Sålunda hafva vi från båda länderna bevis på att under lika lagars
fria spelrum blir jorden mer och mer fördelad bland de många. Bland
alla sociala frågor är ingen af större vikt än denna, och intet
skänker samhällsvännen större tillfredsställelse. Den lille
jordägarens seger öfver den store betryggar tillväxten och beståendet
af det element i samhället, hvarpå civilisationen mest hvilar, ty
ingen klass i nationen är så angelägen att behålla det, som är godt,
vackert och förtjänstfullt som den, hvilken plöjer egen mark. Till
lycka för människosläktet visar erfarenheten, att en person icke med
vinst kan odla mer jord, än han kan sköta själf med hjälp af sin
familj.

När vi vända oss till det andra arbetslägret--det industriella--så
nödgas vi erkänna, att det behärskas af en motsatt lag, hvilken söker
att koncentrera yrkesföretag till några få stora etablissemang.
Prisfallet på manufakturartiklar har varit häpnadsväckande. Det låga
priset på vanliga nödvändighetsartiklar har endast möjliggjorts genom
koncentration. Vi ha ett bolag, som sänder ut 1,700 klockor dagligen,
och klockor säljas nu för ett par dollars stycket. Vi ha fabriker, som
tillverka många tusen meter kalikå om dagen, och denna
nödvändighetsartikel kan säljas för några få cents pr meter.
Stålfabrikanter tillverka dagligen 2,500 tons, och fyra skålpund
färdigt stål kostar 5 cents. På samma sätt i all industri. Dela de
stora fabriksetablissemangen i små affärsföretag, och det skall snart
visa sig vara omöjligt att åstadkomma något alls, emedan framgången
ofta beror på att tillverkningen sker i stor skala; i små
etablissemang skulle artiklarna bli två á tre gånger dyrare. Denna
koncentrationslag inom den industriella världen synes icke möta något
hinder. Tvärtom, den kraft, som här gör sig gällande, tyckes ställa
större och större kraf på hvarje affärsföretag för att uppnå
minimipriset. Häraf kommner den hastiga, alltjämt pågående
kapitalökningen i industri- och handelsföretag--fem, tio, femton
till och med tjugo millioner hopade i ett enda.

		HAR VÅR TIDS UNGE MAN NÅGRA UTSIKTER?

Det ofvannämnda förhållandet inom affärslifvet har framkallat en ofta
upprepad klagan, som jag dock hoppas saknar grund. Den unge praktiske
mannen säger till sig själf: »Det är icke längre möjligt för vår klass
att utan kapital höja sig öfver en löntagares ställning. Det finnes
ett lejon på stigen, som leder till oberoende befattningar och
delägareskap, och detta lejon är jätteetablissemangen, som obevekligt
hindra vår framgång». Mannen, som ägnar sig åt jordbruk, har intet att
frukta af kapitalet. Med en liten summa, som han utan stor svårighet
kan sammanspara eller låna, börjar han odla jorden, utan besvärlig
konkurrens, enär hans medtäflare äro alla i samma ställning. Det
ställer sig naturligtvis svårare för en yrkesidkare att etablera en ny
affär eller vinna delägareskap i en redan existerande, än det är för
den unge farmnaren, men svårigheterna äro icke oöfverstigliga eller
större än förr. De äro icke sådana att de kunna förkväfva
ärelystnaden; och det är värdt att taga med i räkningen, att om täflan
inom industrien och affärsvärlden är hårdare, så är priset så oändligt
mycket större.

Innan vi sysselsätta oss med yrkesidkarens framtidsutsikter i den
industriella eller bokhållarens i den merkantila och finansiella
världen, så låt mig få visa att inga andra klasser än dessa båda ha
haft mycket att göra med etablerandet af de bäst kända fabriker,
affärshus och finansiella institutioner, som vi i dag äga i Förenta
staterna. Jag börjar med yrkesutbildade handtverkare och väljer de
bäst kända industrietablissemangen i hvarje fack; Baldwin Works för
lokomotiv, Sellers & C:o, Bement & Dougherty för mekaniska verktyg;
Disston's Works för sågar; Dobsons och Thomas Dolans fabriker i
Filadelfia och Garys i Baltimore för textiltillverkning; Fairbanks för
vågar; Studebakers för vagnar; Pullman i Chicago, Allison i
Filadelfia, vagnar; Washburn & Moen och Cleveland Rolling Mills för
ståltråd etc., Bartletts järngjuteri i Baltimore; Sloanes--äfven
Higgins--mattor; Westiughouse, elektriska apparater; Peter Henderson
& C:o och Landreth & C:o, fröaffär; Harper Brothers, bokförläggare;
Babbits, »Babbitt's metall»; Otis Works, Cleveland, ångpannor;
Remington Works and Colt's Works, skjutvapen; Singer Compan